Tänk att man kan ha så här trevligt på teatern. Och gilla det, tänker jag, sittandes i en salong fylld av små prydliga teatertanter som alla noga förbeställt fika till pausen. Jag med. Som tur är, a nice little murder kräver sin kopp te och det är nämligen något just sådär småputtrigt trivsamt över den här gruvliga spök- och kärlekshistorien.
Jag försöker inte förminska Selma Lagerlöfs stora romantrilogi Löwensköldska ringen, Charlotte Löwensköld och Anna Swärd – här andas det lilla och vardagliga samma luft som det vidunderliga och allra viktigaste. Nej, jag försöker bara komma åt hur fint Elisabeth Fricks uppsättning och Kerstin Perskis dramatisering lyckats balansera tonen till högkvalitativ trivselteater med en tvist.
De väsande förfädersspökena blir inte corny utan både rysligt njutningsfulla à la Tim Burton, klassiska berättarbyggstenar som i ett grekiskt drama, och tankeväckande – hur styrs våra liv, av oss själva, vårt arv, psykologi eller av … ödet?
Mot spökenas dammiga gråvita uppenbarelser kontrasterar nyponrosfriska och bitska Sara Sommerfeld – hennes Charlotte är söt och stark som den första julglöggen, en chicklithjältinna med värme och moral. Gunilla Röör frossar närmast perverst lustfyllt i sin roll som den bittra Thea, och Gustaf Hammarsten är utmärkt hopplös som den dumegoistiska Karl-Artur. För att nämna några ur den genomgående förträffliga ensemblen.
Allt inramat av Lars Östberghs suggestiva teatergrönska som kan förvandlas till både slott, koja och kyrka.
Detta gäller första akten. För när jag full av förundran över alltsammans bänkar jag mig för den andra blir jag grymt besviken. I stället för den fördjupning av klassperspektiv, moraldiskussion och kärleksfilosofi som jag längtade efter skulle förankra lättheten, tappas tråden i ett ”allt ska med”-kringelkrångel av intrigredovisande.
Det jag nästan hade hunnit glömma bort – att det här är tre romaner dramatiserade till scenföreställning – blir nu tråkigt tydligt. Teatermagin försvann visst med en spökpust i pausen.
Loading ...
