Vare sig Alan Ayckbourn själv, hovleverantör av relationsdramer sedan sent 50-tal, eller publiken tycks någonsin tröttna på petandet i termitätna sociala byggen som äktenskap, släktskap och vänskap. Finns det något mer terapeutiskt (läs skadeglatt) än när de murkna delarna i ett perfekt socialt skrytbygge ger efter och förvandlas till flisor och spån?
Vi kan alltså utgå ifrån att när syskon, svägerskor, hustrur och makar samlas i barndomshemmet på den engelska landsbygden inför en trevlig veckända, kommer det att bli allt annat än just det. Matsalen, vardagsrummet och trädgården är de tre spelplatser på vilka flera mindre inbördeskrig kommer att bryta ut trots de inblandades allt mer desperata försök att uppföra sig något så när ”civiliserat” när det ska bordsplaceras eller drickas kaffe.
Humor är som bekant som baken. En flatskrattande publik kan ibland devalvera rolighetskapitalet så att man känner sig berövad den komiska poängen. Men här blir smart komponerade scener, som den där ett tappert försök att spela sällskapsspel havererar när tusen andra saker splittrar och söndrar gänget, en hysterisk kul kulmen som förenar publiken.
Ensemblespelet är givetvis avgörande för att balansera denna matematiska ekvation av intriger och replikskiften. Och det är med ett väloljat samspel och med behagligt lågmäld ton som det annalkande kaoset närmar sig. De sex och en halv timmarna (inkl. pauser) låter oss bli väl bekanta med karaktärsgalleriet.
Erik Johanssons känslostyrda brudmagnet som likt en Puckliknande slacker inte drar sig för att dra in precis alla i en snabbt accelererande kärleks- och otrohetskarusell. Josephine Bornebuschs workaholic som av ren självbevarelsedrift betraktar omgivningen i ett närsynt töcken. Vanna Rosenbergs rörande lojala och outblommade engelska ros. Johan Ulvessons hustruhunsade sällskapsspelskonstruktör eller Johan Rheborgs präktige ”grannpojke” som utan tillstymmelse till undertext eller baktankar trampar runt i hopp om att kanske finna kärleken.
Alla har de sina skimrande stunder. Men när Maria Kulle som familjens ”krisdämpare” och ”jag gör det bäst själv-martyr” äntrar scenen lyfter det lite extra. Vilka oanade lustar pockar inte innanför den alltför trånga Burberryklänningen? Vilken mimik, vilken plastik!
Trots att dissekeringar av borgerlighetens indiskreta charmlöshet har gjorts avsevärt grundligare än i denna förvecklingskomedi, så måste jag medge att det här är trevligt. Och en föreställning som kommer uppfylla publikens alla förväntningar på att bli underhållen.
Loading ...
