Chez Mamselle av Lisa Torun

Ett harlekinbrokigt festsällskap leker nymfer och satyrer: en herdeidyll med gäcksam flört som på en tavla av Watteau. Men bakom leken finns en osynlig makt, som tycks kommendera fram konformism och robotlika marschförflyttningar. Via en koncentrerat symbolisk filmsekvens förflyttas miljön från obestämd historisk tid till en förråad samtids skuggspel på nattliga storstadsgator. Det glada sällskapet blir ett hårdfört gäng. Den kultiverade människan som oskuldsfullt lekt mytiskt naturtillstånd blir till subkulturernas djuriska utlevare: dansarna både låter och rör sig som schimpanser.
   Kännetecknande för Torun är användandet av film och levande musik på scen, samt en koreografi som kopierar in element av klassisk balett i fridansen. Skulpturala effekter uppstår när den stora ensemblen grupperar sig i positioner, i kombination med måleriskt ljus och stämningsskapande snarare än rytmiserande musik. Arvo Pärt skriver ju inte precis partymusik, och Kimmo Pohjonens specialkomponerade verk föds i samma sublimt ödesmättade klangrum som Pärts.
   Mångtydig och mångstämmig koreografi, mästerlig dans som behärskar allt från det clownkomiska till det grymma. Men frågan är om det inte är musiken som ger det mest bestående intrycket.