Cinnober teater: Rottweiler

RECENSION. Det är tebjudning hos Dottern. I en av fåtöljerna sitter Modern som en fet självisk katt i rosa klänning och peruk. I den andra sitter Dotterns Bekanta, en spasmodisk Stig-Helmer-figur med ständiga sädesuttömningar. Själv rör sig Dottern, hunsad, som sig bör, som en mekanisk docka i scenrummet.

Det är en rätt läbbig föreställning Teater Cinnober, Västsveriges försvarare av modern utländsk dramatik, bjuder på.
   Tyske dramatikern tillika neoabsurdisten Thomas Jonigk är fixerad av maktförhållanden, må de vara klassmässiga, sexuella eller genusbaserade, och driver konflikterna till groteska proportioner. Det prydligt inredda vardagsrummet är därför ingenting annat än en hägring, utrymmet är snarare ett slagfält där patriarkala och våldsförhärligande strukturer tagit makten.
   I grotesk kontrast till rummet står det farsmässiga spelet – de tre karaktärerna snubblar, talar till publiken, juckar och stönar – utan att försitta ett tillfälle att plocka en billig poäng. Precis som sig bör i Jonigks dramatik.
   Men det kräver även en driven och genomtänkt regi. Så även om såväl Maria Grahn som Sara Estling och Hans Brorson är habila aktörer går textens svärta märkligt förlorad i det allmänna tumultet. Det är synd, eftersom en något mer tillbakahållen iscensättning kunnat göra Rottweiler till en av höstens mest minnesvärda föreställningar.

Johan Hilton