Cirkus för kropp och själ

I Frankrike har cirkus alltid haft en privilegierad ställning bland andra dramatiska uttrycksformer. Sedan flera hundra år finns här en levande tradition med karaktärsfyllda familjer och personligheter, och en stark identifikation med dessa hos generationer och åter generationer av trogna besökare. Namnen ”Bouglione”, ”Gruss” och ”Tonio” klingar välbekant i alla generationers och socialgruppers öron. Cirkus är fest och dröm, men framför allt är den en aldrig bleknande bild av den flyende barndomen, en identisk orörlighet i en skenande verklighet. Cirkus lockar och hägrar, men den säkrar och tryggar lika mycket. Så framstår åtminstone bilden vi har av den traditionella cirkusformen; den med lejontämjare och eldslukare, modiga muskelmän och sköna trikådamer. Emellertid finns det även inom denna till synes oföränderliga värld sedan ett par decennier helt nya strömningar, som sakta men säkert ger en ny definition åt cirkusens dramatiska territorium.

I förändring
Sedan början av 80-talet har den nya cirkusen gjort sitt intåg på såväl den franska som den övriga europeiska arenan, trevande i början, och de sista åren rent explosivt, med en mängd nya trupper vars dramaturgi och scenkonst formar hybrider, nya konstellationer där teater, konst och dans går den traditionella cirkusen till mötes. Där finns de redan välkända föregångarna – ”Cirque Plume”, ”Archaos”, ”Zingaro”, och deras disciplar som nu står på egna ben – ”Que-Cir-Que”, ”les Arts-sauts” och ”Cirque Ici” bland många andra. Med sina säregna föreställningar tecknar dessa nya trupper nya former, nya identiteter, där filosofen Spinozas fråga om vad en kropp är i stånd till, både riskfyllt och elegant omformulerats till en brännande flyktlinje – om vilka vägar den mänskliga kroppen kommer att ta från och med nu. Kanske är det precis den nya cirkusens naturliga vapen och instrument som gör att den förefaller alldeles särskilt i fas med vår tid. Sättet att sätta kroppen i centrum, att bebo dess möjligheter och öppna nya territorier; den nomadiska traditionen och tendensen att leva i trupp, hjord och stam snarare än i en social anpassning; öppningen mot alla språk och kulturer som uttryck snarare än ett enat, entydigt språk – allt detta gör den nya cirkusens representanter till ojämförliga förmedlare av den sortens drömmar och projektioner som ligger i vår egen tid.

Mänsklig balansakt
Mot den traditionella cirkusens betryggande ideal och referenser – till den kvinnliga ljuvheten, den manliga styrkan, till djurens bestialiska raseri och till den mänskliga övermakten – ristar den här cirkusen nya spår: här handlar det om fräckhet och poesi, erotik och attraktion mellan könen, människorna och tingen. I den nya cirkusens mest halsbrytande akrobatik är det aldrig det glamorösa dödsföraktet som iscensätts, utan tvärtom den allt för mänskliga, skrattretande och tragiska dialektiken mellan livet och döden, tyngden och lättheten, katastrofen och balansgången. Det är själva tyngdpunkten som har förändrats, frågan som förskjutits, förvridits och omformats, liksom de kroppar vars prestationer inte längre är varken atletiska eller estetiska utan snarare skapande, tillblivande i helt nya, oanade identiteter.

Kroppens instrument
Hos Cirque Plume, till exempel, är det artisternas kroppar som blir ljud- och ljusbärande: kroppen är ett levande, prövande instrument vars organ bildar autonoma existenser i olika konstellationer, som när den kvinnliga enmansorkestern får två munnar, tre händer, men inga ben alls. Andra kroppar uppgår i ett rent energi-tillblivande, som när akrobaten mitt för våra ögon blir till ett okänt djur vars studsande upphäver alla hittills kända tyngdlagar.
Kanske är det just om detta som den nya cirkusen handlar om ytterst: att skriva om lagarna, reglerna, de vedertagna referenserna som den traditionella cirkusen liksom den traditionella föreställningen vi har om den, rör sig kring. Johann Le Guillerms skakande Cirque Ici framstår här som ett praktexempel på hybridalt omskapande, desto mera oroande som de traditionella ramarna till synes finns kvar. Arenan är perfekt och cirkelformad, musiken allestädes närvarande, och de nummer som utförs gör anspråk på godtagna referenser: lindans, jonglering och akrobatik.

På liv och död
Men ramarna sprängs och förvrids i det ögonblick som Le Guillerm gör sitt intåg: med överplåstrade ögon, och endast delvis synlig överkropp i en rustningsliknande, trattformad läderbyxa är han en blind, sökande närvaro, vars nummer spelar mera på den olidliga ensamheten, smärtan och dödens närvaro än på en hyllad prestation. ”Var då ?” (Où ça ?) heter denna föreställning som handlar om ett till smärtgränsen utdraget hic et nunc, här och nu. Kroppen omvandlas efter hand till rena muskler i omöjlig förvridning, stundtals utmärglad som en koncentrationslägerfånges, stundtals lättare än en materiaflyktande magikers. Samlad i den ligger en energi som är mytisk – Sisyfos, Atlas och Prometeus, men också mystisk, likt den helige St. François d’Assise. När han mödosamt tagit sig över pisten iklädd hopplöst stora holländska träskor på en träbricka som balanseras på fyra tomflaskor – flyttande en i taget, om och om igen – är spänningen större och farligare än alla hisnande möjliga lindanser utan skyddsnät. Perspektivet har flyttats, cirkusen har omvandlats till ett företag där dröm och mardröm vävs om varandra till en ny livsmöjlighet där varje steg blir ett spel mellan liv och död.