En man, en scen och tusen möjligheter. Med sina 28 karaktärer undersöker Claes Eriksson konsten att använda en scen. Vi kastas in i ett härligt sammelsurium av cabaret, varieté, musikal, teater, föredrag, konferens, kongress, gudstjänst, revy, seminarium, poesiafton med limerick och prosa, visafton och konsert med det udda instrumentet trattfiol.
Claes Eriksson är ingen vidare sångare men en grym entertainer. Första akten är det värsta jag varit med om. Det är galet begåvat och jag känner mig nästan golvad av Claes befriande sätt att leka med ord. Tempot överskrider maxhastighet både en och två gånger. Men istället för att känna mig bortkollrad upplever jag ett slags extas av intelligent kittling. Ibland är det så löjligt enkelt att det blir genialiskt, som släktforskaren som ringer och gratulerar kungen den 16:e eller den lilla bladlusen som stannat i växten. Och just som man tror sig ha fått ett andrum briserar showen i ännu en ny höjdpunkt.
I pausen spekuleras kring hur sjuttsingen han ska kunna hålla en akt till. Det kan han tyvärr inte. Claes tappar både fart och fokus och jag kommer på mig själv med att sitta och gäspa flera gånger mellan äggdressören, den sjungande magikern och den moderate moderatorn . Det är charmigt och gemytligt men inte i närheten av den briljanta och kvicka öppningen.
Kanske kunde man byta plats på akterna och avsluta med det makalösa maraton som nu bränns av i början. Eller så bör man, liksom i reklamen med Felix Herngren, få chansen att köpa halv biljett och gå i pausen.
Konst är något man inte klarar av, annars är det väl ingen konst. I C Eriksson solo testas allt, inget lämnas osparat. Kanske det som är konsten – att lämna lite kvar.
Loading ...
