– När alla andra spelade Norén, för en 10-15 år sedan, tyckte jag inte det var så bråttom. För mig var det viktigare att spela Mattias Dahlström, Mattias Andersson och andra yngre dramatiker. I dag är det annorlunda. Det är ingen uppsjö av Norén-pjäser på svenska scener precis – det är mest Norén som sätter upp Norén. Och då tyckte jag att det var roligt att börja nosa lite på hans pjäser.
Existensialismen sedd genom ett nålsöga
Hämndaria kom Claes Lundberg i kontakt med redan för tio år sedan, på Göteborgs Stadsteater. Pjäsen var på gång där (i annan regi) men kom aldrig till premiär.
– Det är en oerhört koncentrerad pjäs: bara en bestämd situation och det som händer på scenen tar ungefär lika lång tid som det skulle ta i verkligheten. Men det finns en sprängkraft i texten, i det lilla perspektivet mellan människorna, som pekar ut mot omvärlden och mot våra existentiella villkor.
Hämndaria utspelar sig i typisk norénsk övre medelklassmiljö: en ödslig lyxlägenhet där det är lika långt mellan Mies van der Rohe-stolarna som mellan människorna. En otrohetshistoria rullas upp och maktförhållandena mellan pjäsens rollfigurer förskjuts hela tiden.
– Norén är ju så traditionsmedveten, han vet hur man använder dramatiska former och vet att utnyttja vår vilja till identifikation. Jag har aldrig tvivlat på att det skulle vara hisnande att jobba med Norén. Men Hämndaria har ändå överträffat mina förväntningar. Det är nästan som att lägga ett stetoskop mot texten och lyssna – så kommer det av sig själv!
Jakten på det unikt svenska
Claes Lundbergs konsekventa satsning på svensk dramatik började av en slump. Han regisserade några svenska pjäser i tät följd och upptäckte att det var där, i vår svenska verklighet han ville stanna.
– Jag tror att det har att göra med teaterkonstens överlevnad. Vi måste fråga oss: var finns kraften i just den här sortens konst? Och jag tror att det så kallat provinsiella, det sammanhang där allt är nära för oss, är oerhört viktigt.
– Dessutom ligger det en poäng i att, som regissör, förse sig med konstnärliga begränsningar. Att säga: här har jag min arbetsuppgift just nu. Och sedan mjölka ut allt man kan av det, i stället för att ta lite här, lite där.
– Jag menar ju att vi spelar åt helvete för lite Strindberg i det här landet. Där finns en skatt som är helt otrolig – det är dynamit! Tänk på hur engelsmännen behandlar Shakespeare – upptäcker nytt hos honom hela tiden. Eller hur tyskarna spelar Goethe och sina klassiker. Vi får inte göra oss historielösa: ta bort allt som är vårt eget.
Och det finns mer att upptäcka i svensk klassikertradition, menar Claes Lundberg. Förra säsongen satte han exempelvis upp Stig Dagermans Streber och skulle gärna försöka sig på Hjalmar Bergman.
– Nyligen läste jag om en tidig Ingmar Bergman-pjäs, Mig, till skräck, som jag tyckte var riktigt bra. Och Johan Celander, teaterchef på Östgötateatern, bad mig till och med att titta på Stagnelius!
Fokus på skådespelaren
Claes Lundberg har arbetat som regissör i mer än 25 år. Mycket har förändrats, mycket är sig likt.
– De unga skådespelarna är precis lika puttrande, självbelåtna och bortskämda som vi var när vi kom ut. Men visst, man märker att en teater som Östgötateatern har svårare att knyta till sig unga skådespelare för en längre tid. En del är så sugna på film- och TV-möjligheterna i Stockholm att dom är skraja att sätta sig i landsorten. Framgångsdrömmen är nog större – intresset för sig själv kan t o m vara större än intresset för skådespelaryrket. Men när det väl kommer till jobb är klokheten, medvetenheten och viljan att ta saker på allvar större än när jag var ung.
– Och även jag har förändrats. Förr låg mitt huvudintresse vid berättartekniken, vid att pressa själva formspråket. I dag är jag mycket mer intresserad av skådespeleriet. Vad är möjligt att finna med hjälp av skådespelarna? Det är ju ett kollektivt arbete vi gör. Och ska man skaffa sig magsår på just det sättet, ja då bör man utnyttja det som är kraftfullt i arbetet. Jag tror att när skapandet i grupp – som inte är särskilt modernt i dag – när det fungerar blir också resultatet så oändligt mycket rikare. Det är tusen idéer som far åt alla håll, och när man efteråt ser på det som man är lite mallig över – ja, då vet man inte längre om det var min idé eller din idé. Det var VI som skapade tillsammans.
Loading ...
