Nu har jag haft skrivkramp i tre timmar. Jag. Vill. Inte. Dissa. John. Cleese. Jag är fostrad att älska karln!
Okej, jag skrattar så att jag får kramp när han spelar upp ett par gamla Pang i bygget-klipp på sin ”underhållsturné” – den som ska fixa 20 miljoner dollar till 71-årige Cleeses giriga exfru. Jag fnissar åt hans imitation av sin neurotiska mor, och jag minns hur kul den blodiga The Black Knight-scenen var på 1980-talet.
Jag känner precis som alla andra fans i publiken att Cleese är ett humorgeni med massor av charm. Jag känner det, och faller generöst in i alla bekräftande applåder. Men berörd på djupet av ett gäng anekdoter och några torra slentrianskämt om Sverige? Inte en chans.
John Cleese pratar mycket om svart humor, och genom åren har man förstått att han har grubblat en del, skrivit en bok att överleva familjelivet och så. Förmodligen är det därför jag har fått för mig att jag ska få mig en stand up-seans till livs. Kanske behöva gråta en skvätt, känna släktskap och komma till insikt. Som när Henrik Schyffert, Jonas Gardell eller Mia Skäringer är i form.
Jag väntar mig att det där fotot på Cleeses exfru framför bankomaten ska leda till ett litet resonemang eller i alla fall en fundering kring relationer. Jag vill åtminstone ha lite skojig återkoppling till bilden på den fula advokatkvinnan from hell. Men nada.
Cleese säger inledningsvis att han ska berätta hur han hamnade i underhållsfällan, och börjar från början – med mamma och pappa. Vi får en glimt av barndomen i händelselösa Weston-super-Mare, sedan blir det Oxford och så den osannolika raketkarriären i tv via Broadway.
För en beundrare som undertecknad är det helt klart fascinerande att få ta del av alla historier och personporträtt som det innebär – men: var är föreställningen?
När vi passerat skrattklimax med klipp från mästerliga tv-serien Pang i bygget och fått titta på tillplattade hundar i En fisk som heter Wanda, säger Cleese abrupt att han inte har gjort något sevärt de senaste 20 åren. Och så tar det slut.
Det tar slut! Ingen återkoppling till frufällan. Ingen liten knorr. Bara en jättetrött John Cleese, som inte orkade skriva färdigt sitt manus, och som inte orkar ta sig upp på scen igen, och igen. Trots att hela Göteborgs konserthus står upp och älskar honom no matter what.
Loading ...
