När Teater Animato bjuder oss ner i genusträsket för att utforska män, våld och makt gör de det med ett direkt tilltal. De tre skådespelarna rusar in och tar publiken i hand för att sedan helt kort berätta om de roller de står i begrepp att träda in i.
Scenrummet är naket och svart. En flexibel bokhylla som enda scenografi agerar både soffa, säng och – ja – hylla. Daniel Wihlstrands pjäs levererar så fragmentariska brottstycken ur några olika mäns liv. Vissa öden sammanlänkas, andra är isolerade. Hans text har ett vardagsnära anslag. Dialogen har både bett och stundom poetiska aspirationer, den spretar dock väldigt. Karaktärerna som målas upp stammar ur samhällets alla skikt, men alla har de något gemensamt: just det, en relation till makt och våld.
Regissör Tomas Haglunds tolkning är närgången men samtidigt undflyende. De tre skådespelarna Tony Blom, Josef Harringer och Andréaz Wimmer gör alla godkända insatser, men kunde ha drillats att ta ut svängarna mer. Det här är saftigt stoff som det borde toksjuda om i varje scen. Istället puttrar det ganska snällt på och någon gång här och där kokar det till av närvaro och känsla.
Scenen när de tre Gaissupportrarna Jimpan, Ronnie och Tommy sköljer ner bensodiazepiner med öl och samtidigt blir tårögda av introt i Lejonkungen för att i nästa sekund hetsa varandra till slagsmål, gör starkast intryck på mig. Här krockar det stereotypt manliga med det svåra i att våga vara den man egentligen vill vara.
På pjäsens webbplats citerar Wihlstrand Stephan Mendel-Enks utmärkta reportagebok Med uppenbar känsla för stil. En bok som slog mig med häpnad och fick mig att förstå saker om våld och män som jag aldrig förmått förstå innan. Där Mendel-Enk gräver djupt och vänder på varje tänkbar sten inom ämnet manlighet och våld skrapar Clownen måste dö! bara på ytan. Berättelserna blir alltför privata och diskussionen når inte upp till den samhälleliga nivå dit den förtjänar nå. Gestaltningen blir därmed alltför platt även om ambitionen är god.
Loading ...
