En dagordning görs med all säkerhet på mötet i en aspirerande bostadsrättsförening, som syftar till att göra ”lägenhetsklippet”. Men kan också handla om att få ordning på sin dag och tja, hela sitt liv. Lisen är lite trött på både det ena och det andra i denna bostadskarriärskomedi full med galna grannar, vuxenpoäng, livspussel, statusjakt och köksöar. Om den här pjäsen var en blogg skulle dess inlägg taggas med ”vardagsbetraktelser”.
Tyvärr spelar Emma Stormdal både osäker på ett osäkert sätt, och övertydlig på ett övertydligt sätt. Men så har hon ju en rejäl texthög med självupptagna Kristina Lugn-wannabes till aforismer att kämpa med.
Clownen är helt oväntat kvällens räddning. I den här föreställningens värld har nämligen alla en inre clown. Som representerar olika saker i olika situationer: ibland ser mer storögt på världen, ibland är feg, lat, den som verkligen vill något eller den som är rädd. Sam står alltså inte bara för en enda sida av Lisen. Vilket är befriande och så klart ett utslag av Lacrimosas feministiska orientering i att bryta upp dikotomier. Liv Elf Karléns clown är varken töntig eller behagsjuk (det finns tajta fack att fastna i för kvinnoclowner, precis som för alla andra med det prefixet) utan en smart, bedräglig, outhärdlig, rolig – och så vidare – drivfjäder i berättelsen.
Min inre tjugoettåring känner igen sig i diverse moraliska och filosofiska dilemman. Och min yttre trettiotvååriga hyreskontraktsinnehavare av stans stökigaste lägenhet identifierar sig med scenografins klädhögar och bostadshetsen.
Men både min rumpa och hela resten av mig protesterar mot pjäsens längd. Det finns ingen ursäkt för att den här betraktelsen är nästan två timmar. För precis som Lisen verkar manusförfattaren ha problem med att slänga grejer. Mitt inredningstips: bort med hälften och nyp till här och där. Kvar skulle kunna bli en ambivalent och rolig dagboksröst och en fräck feministisk clownståupp med stepp, i ett dagsaktuellt och rebelliskt stökigt rum i samhällshuset.
Loading ...
