Colours med Kungliga Baletten

The Grey Area, som Kungliga Baletten uppförde för första gången hösten 2004, är ett kärt återseende. David Dawsons koreografi har en snabbt skiftande, energifylld kvalité som påminner om penseldragen i en japansk tuschteckning och det är intressant att de hur verket har mognat in i dansarna.
   Händel utspelar sig i ett glödande ljusdunkel som får de mörka dräkterna att skimra när dansarna rör sig in och ut ur det konstant skiftande ljuset. Alonzo King bryter ner balettens hierarkier genom att ge dansare och dirigent fria tyglar att experimentera med musik och koreografi. Den tuffa utmaningen verkar fungera inspirerande på såväl hovkapellet som de kreativa dansarna Jeanette Diaz Barboza, Joakim Stephenson och Anders Nordström som här glänser mer än vanligt. Det är som om King befriat dem från tvånget att vara vackra och istället låter dem visa sin styrka och bli skönhetens krigare snarare än sköna objekt.
   Titeln Kazimir’s Colours anspelar på den ryske målaren Kazimir Malevitj vars suprematistiska, abstrakta konst har inspirerat mönstret och de klara färgerna i kostymerna. Koreografi, kostym och musik, Sjostakovitj´ Pianokonsert nr 1, skapar illusionen av sorgfri tjugotalssommar (kanske i Hollywood). Jan-Erik Wikström och Jenny Nilson glittrar ikapp i duetter och solon men mest imponerar Gina Tse när hon med styrka och precision ger sin gestalt (ett svartsjukt ex eller en stalker?) en påtaglig farlighet. I jämförelse med andra verk jag sett av Bigonzetti är koreografin ganska konventionell men det är en munter balett som passar bra som avslutning.