En gruffig, grumsande gubbe i en rullstol mot scenfonden. Gubben Hummel? Jo, nog finns det likheter mellan Nina Jämths och Pelle Öhlunds Compagnie of Strangers och Strindbergs kammarspel. I alla fall så till vida att det handlar om symbolmättade återblickar och erinringar, bokslut över levnadsloppet.
Gubbens liv blir envars. Som iakttagande pojke med längtande kärlek till en modersfigur strövar han genom hela föreställningen. Som vuxen man med hatt, rock och resväska tvingas han möta strider och bittra besvikelser. Likheter med Spöksonaten finns även i uppläget – surrealistiska scenerier och drömska tablåer. Man kan till och med låna en genrebeteckning från Strindberg, fantasiteater. Men man kan lika gärna säga att Jämth och Öhlund lever upp till namnet på sin egen teater, Varietéteatern Barbès.
Det blir vaudeville i form av illusionsnummer och magi, tekniskt fulländat skuggspel och imponerande dockspel. Commediainslagen är en höjdpunkt – ett gäng gummor i luggslitna kappor och groteska commediamasker illustrerar avund och konkurrens i struttiga koreografier med motorsåg och yxa. Som kontrast en utomordentligt stilren koreografi med slöjor som tvångströja på livsglädje och uttrycksvilja.
Ett annat minnesvärt inslag är dansande smileys, som illustrerar krav och besvikelser mellan föräldrar och barn. Bäst är emellertid en docksekvens som ger en helt ny mening åt uttrycket ”gubben i lådan”. Stämningen genom hela föreställningen är vemodig, men man väjer varken för det tårögt sentimentala eller det bittert brutala. Jan-Åke Sääfs musik är både beledsagande och känsloförstärkande, den ger ett mycket konstfärdigt bidrag till stämningsgestaltningen.
Barbès trivs gott ihop med Moomsteatern, och i ett stycke som Compagnie of Strangers blir Mooms skådespelarensemble kongenial med estetiken. Moomstjärnan Pierre Björkman är obetalbar som dansgolvscharmör, i dialog med Gunilla Ericsson som kräver passion i kärleken. Den som inte blir lyckligt varm i hjärtat av Compagnie of Strangers lider förmodligen av grav depression.