Mike Bartlett tar upp ett högaktuellt tema: det hårdnade arbetsklimatet och de anställdas ökade utsatthet. Ger Olde Monnikhoffs scenografi anslår tonen. Ingången till teaterlokalen påminner om säkerhetskontrollen på en flygplats. Publiken måste passera genom en portal med detektorer. Kontrollen är rigorös. En vakt släpper in oss en och en. En övervakningskamera registrerar allt som händer.
Rummet vi får se framför oss, är ett chefsrum, trendigt avskalat, men den klara, genomträngande belysningen gör, att man snabbt associerar till ett förhörsrum. Regissören Gary Whitaker låter publiken sitta även på sidorna av scenen, vilket ytterligare förstärker känslan av en kommande utfrågning, som i domstolen. Och ett förhör blir det.
Företagen vill ha maximalt lojala medarbetare och upprättar allt oftare kontrakt där man även sätter upp regler för de anställdas privatliv. Pjäsen handlar om ett återkommande medarbetarsamtal med en anställd, där chefen, med hänvisning till kontraktet och paragrafer, och med förment vänlighet, totalt avhumaniserar relationer mellan henne och de andra på företaget.
Mary Conlon, (på gästspel från London) spelar, sval och distanserad och utan övertoner, denna känslolösa chef. Hon är korrekt in i minsta detalj, såväl i klädsel som i uppförande.
Den anställda, Emma, är däremot en människa av kött och blod. Till varje pris vill hon hålla sig kvar på företaget.
Kristina Brändén Whitaker spelar lågmält Emmas förvandling från en vänligt tillmötesgående och uppmärksam medarbetare till en alltmer trängd och desperat människa, som till slut inte förmår annat än att i en total uppgivenhet underkasta sig företagets regler.
Man lämnar teatern med ett betryckt sinne och en fråga: är denna Orwellska vision ett samhälle vi är på väg mot eller är vi redan där?
LÄS OCKSÅ
Nummers recension av Teater Tribunalens uppsättning av Contractions
Loading ...
