Mitt i Uppsala löper en mur. På ena sidan ligger Hundstan och på den andra Kattstan, och inget förenar de två.
Mer än att katten Måns (Robin Keller) förälskar sig i den eleganta, intelligenta och egensinniga pudeln Daisy (Elisabeth Wernesjö), som han lekte med som unge nere på stationsområdet. Som nu har blivit transitstationen, eller tja, gränsövergången helt enkelt – hela föreställningen gör att man ofrånkomligen kommer att tänka på Berlin mellan 1933 och 1989.
Att en katt förälskar sig i en pudel är illa. Illa för ryktet. Illa för konformismen. Illa för alla som till varje pris vill hålla arterna skilda åt, som har piskat upp hatet så att Måns riskerar att bli dödad när han undercover befinner sig i Hundstan men avslöjas som katt.
Kellers Måns är en bländande uppenbarelse – som om The Cures sångare Robert Smith och artisten Iggy Pop hade förenats i en enda katt. Spattig, cool, rufsig och svart – coolaste kissen i stan.
Klart att man vill hänga med honom, och klart att man låter sig övertalas till att mobba Pelle (Jesper Feldt) – fast man har lite dåligt samvete för det, som Bahar Pars Gullan från Arkadien. Bill (David Rangborg) och Bull (Jakob Hultcrantz Hansson) är identiska narrar som bekräftar Måns storhet.
Första akten är mest en uppvisning i hyss och rekvisita – fast där finns också det som genomsyrar hela föreställningen: språkligt vansinne i strålande elegans. Det är en familjeföreställning som blinkar åt storpolitiken och historien, och så är det en Romeo och Julia-historia. Med Ulla Kassius scenografi och kostym är det även ögongodis.
Det är alltså teaterfest (trots att det tekniska bitvis går långsamt) – men det är också mycket teateryta. För visst blir man förförd av intelligensen i dialogen, förförd av alla briljanta blinkningar, men storyn i Dennis Magnussons pjäs efter Gösta Knutssons böcker är egentligen inte mer än att hund och katt förälskar sig och möter problem.
Detta till trots: Elake Måns är en föreställning klart värdig att inleda stadsteaterns 60-årsjubileum. Lokal förankring, familjeföreställning, teaterfest, ordfyrverkerier och massor av kärlek. Och faktiskt lite hopp om att konsten kan förena arterna – trots att hålet i muren har stängts igen.
Loading ...
