Fingrar trevar fram mitt i scenbilden, likt fyra krabbor på promenad. Det är ett strandlandskap som framträder med gyllengul sand och sol samt knallblått hav och himmel – av material i heltäckningsmatta.
Med fingrarna följer två skådespelare som i sann krabbanda kravlar sig in över bakkanten av scenen för att äntra trappstegsscenens inbjudande sanddyner.
Scenografin ger inte bara en estetisk kick. Den väcker liv i både idén om strandens idyll och lusten att borra ner fingrar och fötter i den varma sanden eller, som här, i mattans mjuka trådar. Samtidigt är den en sådan där förgylld oas som kräver någon typ av motstånd för att den inte ska förväxlas med en hallucination och puttinuttas bort, och ett sådant motstånd har Profilteatern svårt att tillföra.
Isa Schöiers Cornflakesportföljen utspelar sig under sommarens sista heta dagar. På stranden träffas sexåringarna Bellma (Lina Hognert) och Viktor (Tobias Morin), som av olika anledningar hyser oro och rädsla inför en stundande skolstart. Genom rollekar bearbetar barnen det svåra i sina respektive situationer. Ömsom är de sig själva, ömsom spelar de varandra eller någon av sina pappor.
För gemensamt har de också pappaproblematiken. Bellma är arg, elak mot andra barn, olydig och småljuger då hennes pappa försummar henne för ”viktiga” jobbsaker och överslätar med att kalla henne sin lilla cornflakesflinga. Viktor är otrygg och orolig därför att hans pappa inte har något jobb och hela tiden flyttar familjen istället för att ta tag i sina problem.
Allt jobbigt, som problematiska pappor, illmarigt sexårstrots, skolrädslor och andra rädslor, slätas ut och sugs upp i scenografins lekfulla oaskänsla, istället för att i kontrasterande syfte spjärna mot och skapa en konflikt att övervinna. Leken blir för mycket cornflakes och för lite allvar, för mycket bus och för lite krävande barn och vuxna.
Sådär övermäktigt krävande – vara jobbig för att det är jobbigt – och så långt ifrån en oas som tillvaron ofta är. Vilket även barn är så illa tvungna att lära sig hantera.