Cosi fan tutte på Orionteatern

Det börjar bra. Öppningsscenen i Orionteaterns version av Mozarts Cosí fan tutte är hur kul som helst. Officerarna Guglielmo och Ferrando har i Richard Ahlmans och Martin Hasselgrens gestaltning blivit lagerarbetare och scenen kunde varit hämtad ur Wayne’s world. Jag hör Mozarts ljuva toner men ser två AC/DC-kopior i blåställ som mimar, duckwalkar och lirar luftgitarr bland däck, gaffeltruckar och bråte. Ösigt. ”Så gör alla” betyder ju operans titel, och syftar visserligen ursprungligen på otrohetstemat, men kunde här ha en dubbel innebörd. För just så där som Ahlman och Hasselgren släpper loss vill man ju själv göra när man hör så här bra musik. Opera som rock.
   Men varken humorn eller prestationerna fortsätter att rocka och jag har stora problem med att få ihop vad man vill med detta. Efter det inledande, bekymmerslösa anslaget följer en onödigt respektfull och samtidigt svajig tolkning. Inget direkt oväntat tillförs egentligen till Mozarts halvdammiga drama där Don Alfonso slår vad med sina soldater om att deras flickvänner kommer att vara otrogna när de drar ut i krigstjänst. Inte heller blir det särskilt fysiskt avancerat, annat än i enstaka fyndiga scener.
   I denna sceniska blandform, som kan liknas vid en performanceföreställning, där operaariorna är förinspelade och där aktörerna från mimgruppen Projektor sedan tidigare är så pass ihopspelade, hade regissören alla möjligheter att skapa en dundershow. Och om mimarna bara varit riktiga sångare hade uppsättningen gott och väl kunnat mäta sig med en modern operascen som exempelvis Folkoperan.
   Istället blir det uppenbart att stoffet i Mozarts ”skola för älskande” nog egentligen inte håller för en helafton med detta koncept och kanske var det just denna insikt som skapade stagnation i kreativiteten. Fast i såfall borde man ju inte ens ha gått till premiär.