Inte en enda rörelse ser ut att finnas här utan en medveten tanke, eller av en slump. I Cuatro estaciones låter koreografen Björn Säfsten dansarna tydligt markera – eller under ett mycket kort ögonblick dröja sig kvar i – nästan varenda rörelse eller kroppslig position.
Det handlar om den typ av stiliserad och renodlad koreografi, där det suggestiva och det fängslande kan riskera att hamna farligt nära det monotona och det alltför utdragna. Men imponerande nog undviker Säfsten att hamna på fel sida om den gränsen i sitt nya spanskklingande verk, vars titel kan betyda såväl fyra stationer som fyra årstider.
Han verkar hela tiden veta vad han är ute efter. Och när han och dansarna uppnått det, eller testat en viss rörelse, bryter de och växlar vidare till nästa sekvens. På så sätt blir även tiden till en minst lika viktig beståndsdel som själva rörelsen.
Cuatro estaciones har blivit ett väl sammanhållet verk – som rör sig från totalt mörker till ljus. Från att dansaren Peter Jansson långsamt lösgör sig ur mörkret och från golvet till att alla fyra dansarna står upp i starkt ljussken – innan mörkret återigen återvänder. Någonting som även den elektroakustiska musiken av Vector: Size understryker utan att ta över alltför mycket.
Joanna Zawiejas videoprojektion gör mig dessutom hela tiden osäker på vad det egentligen är jag ser, samtidigt som hon verkligen riktar min blick mot själva rummet och den arkitektoniska miljön. Är det en del av väggen som är belyst och som därför syns eller är det en videobild av samma vägg eller någon annan lika svart vägg som visas? Riktigt säker blir jag aldrig.
Samtidigt utspelar sig verket i ett rum där de svarta och oregelbundna formerna som utgör scenografin nog gärna skulle vilja bli till kroppar i ett rum på samma sätt som dansarnas egna kroppar.
Nu förblir de trots Jan Petterssons ljussättning förvånansvärt stumma, till skillnad mot dansarna Allison Ahl, Anja Arnquist, Sophie Augot och Peter Jansson.
LÄNK
Läs Nummers intervju med Björn Säfsten.
Loading ...
