Till sin hjälp har Johan Inger haft scenografen och ljusdesignern Jens Sethzman och kompositören Jean-Louis Hutha. Tillsammans har de skapat ett audiovisuellt utmanande scenrum som lyfter fram den suggestiva urbaniteten i Johan Ingers koreografi.
Redan från början finns kontrasterna där. Den svartklädda dansarens exponerade armar är som lösgjorda från hennes kropp när de rör sig likt väderkvarnar, fortare och fortare i det rökfyllda, blyertsgrå ljuset. Här står individen mot kollektivet i ett slags odefinierad offentlighet. Dansarna rör sig i grupp med snabba bestämda steg, axlarna tätt intill varandra, stirrande stint framför sig. Kollisionerna undviks med svårighet och när de uppstår tar våldet överhanden.
De relationer som tecknas blir maktspel där dansarna kämpar för att kontrollera varandras kroppar, låser fast den andres kroppsdelar och ibland även sina egna. På scengolvet ligger ett slags svart sot, en industriell restprodukt som dansarna trycks ner i, men vid några tillfällen också lekfullt interagerar med, glider på och lyfter med sina fötter.
För även om det är en dystopisk bild av samtiden som tecknas, dominerad av alienation och aggressivitet, utlovar leken med kontraster även motsatsen, bakom våldet finns närheten, bakom månförmörkelsen ljuset, möten uppstår om än upplöses. Mot de kollektiva scenerna av masshypnotisk rörelse står Jermaine Spiveys bländande vackra solo.
Point of eclipse är en föreställning med en nästintill betvingande frenesi som skakar om mig i grunden. Jag är övertygad om att den kommer att lämna bestående avtryck, även långt utanför Sveriges gränser.
Loading ...
