Om det fanns en ekologisk danskonst så skulle den se ut just så här. Rörelsespråket är organiskt och ”tillsatserna”, kostym, scenografi och ljus, är fria från förkonstling. Det märks också att verken har tillkommit genom noggrant genomförda processer och inte hastigt repeterats in. Råvaran, Cullbergbalettens dansare, är av yppersta kvalitet. Dessutom framförs verken i en liten salong vars mänskliga proportioner gör att publiken kan se minsta lilla rörelseskiftning.
I xspectacle bildar tio dansare ett konglomerat av kroppar som ömsom drar sig samman, ömsom sprids ut över scenen. Då och då hörs kommandoord som leder in den kollektiva rörelsen i en ny riktning. Dansarnas nära samspel fångar upp Pites subtila humor som genomsyrar det finstämda verket vars flöde stannas upp av solon och duetter som dansarna gör till fint utmejslade konstverk.
JJ’s voices börjar redan under pausen när individer med nerdragna huvor mycket långsamt ålar sig fram under den främsta bänkraden in mot centrum av scenen. De sju rör sig med mjuka, långsamma rörelser tills Janis Joplins röst trasar sönder tystnaden och får koreografin att exploderar i spastiska rörelsesekvenser i ett vanvettigt tempo.
Dansarna framstår ömsom som opersonliga trasdockor, ömsom som individer som möter publiken med en brutal direkthet. Inte minst gäller det Isaac Spencer som i en plågsamt utdraget halsbrytande solo i verkets slutfas vänder ut och in på sig själv – och publiken.
Lachambre har i JJ’s voices skapat ett knivskarpt avtryck av samtidsmänniskan, en individ som växlar mellan nertryckt anonymitet och desperat utlevelse. Det är en tung men samtidigt mycket befriande upplevelse att bli konfronterad av någon som vågar se oss sådana som vi har blivit.
Loading ...
