Cullbergbaletten: Live

I Dödsbo målar Tunström upp ett typiskt efter-begravningen scenario där släktingarna, med döden som enda gemensamma nämnare, möts i en typisk förortslägenhet. I det som därefter sker fångar Tunström och dansarna klockrent de destruktiva aggressioner som förorsakas/frisätts av döden. Dansarnas egen drastiska Ek-influerade dansstil passar väl med Tunström som inte heller han väjer för att se komiken i livets mörkaste sidor.
   Som om kan ses som en fortsättning av Tripps sista delar genom det att Johan Inger nu gör ett helt gruppverk där koreografin är så lös att dansarnas egna kreativa initiativ får utrymme. Detta ger verket en stark solistisk prägel, även i gruppartierna.
   Gradvis infiltreras Som om av en vass aggressivitet och en känsla av desperat kontaktsökande infinner sig. Känslan förstärks av den stora metallklädda muren som brutalt delar scenytan, en mur som förvandlas till en pir som översköljs av en våg när dansarna i en imponerande kollektivt koordinerad handling skapar en gemensam rörelse som likt vågrörelsen oupphörligt rullar in mot piren. Det är oerhört vackert och sorgligt på ett sätt som får mig att tänka på tsunamikatastrofen, men som också får mig att se fram emot ett fortsatt samarbete mellan koreograf och dansare.