Dada lever!

Följ med på en ung regielevs irrfärder genom Köpenhamns trånga teatergränder och ta del av hennes kamp för överlevnad i en mardrömslik värld präglad av stora teatermän och korvätande vegetarianer.

Betty Nansen Teatret. Premiärfest för Woyzeck. Jag står och tar igen mig efter att ha babblat en timme i sträck. Alla anstränger sig för att inte flacka med blicken och någonstans längre bort hör jag ett tinnitus-framkallande skrik: ”Iiiiiaaa!!!”. Jag vänder mig om. Är det brandlarmet som har gått? Ska vi snart stå på gatan insvepta i filtar och få telefonnumret till chockjouren?
   ”Dont’t worry, it’s only Bob trying to communicate with other people” säger en ung man i båtringad tröja. Han är som tagen ur ett Pierre et Gilles-fotografi och jag antar at han är nåt slags assistent.
   Snett bakom mig säger någon av de många svenskar här i Köpenhamn med brandchef Gregers röst: ”När jag träffade Bob första gången så… det var så jääävla starkt… han sa ingenting… han bara stod där… och sen… sen gick han bara… fattar du… det var jääävligt, jääävligt starkt”
   Någonstans tänker jag: varför pratar alla så konstigt? Det brummas och det artikuleras, det pips till och det fradgas. Men jag antar att teatermänniskor i likhet med många andra folkslag, har sitt eget språk. Men oroa er inte, det kan hända även den bäste. Till exempel mig själv. Ibland när jag är på en fest med vanliga människor kan mitt skratt plötsligt explodera och studsa mellan väggarna, ungefär som i slutet av Thrillervideon. Åren med grounding, breathing och focusing har satt sina spår.

”Iiiiaaa!! o! o! o!” Jag vänder mig om. En dadaistisk diktuppläsning! Kul! Happening! Och jag är där! A Kodak Moment! ”Still just Bob” säger tröjkillen slött och tar en klunk mineralvatten med melonsmak. Kommer att tänka på att jag vid det här laget måste ha rödvinsflagor i mungiporna och går mot toaletten. Hejar på tre personer på vägen. Eller 2 1/2 för att vara mer exakt. Den ena hälsade inte tillbaka.
   Från båset bredvid hörs stön och flås. Jag har aldrig riktigt förstått det där med att ha sex på toaletten, i alla fall inte nordiska toaletter. I typ Frankrike kan man ju kanske föreställa sig att man är med i en film, blunda och låtsas att man har strumpebandshållare och ett läppstift i en klassisk röd nyans på sig. Men här… jag menar, stå och gumpa mot en behållare för använda bindor och tamponger och det är rent och fräscht och det finns klotter som ”Ät kött och dö”. Hur kul är det på en skala?
   Ur stönet lyckas jag urskilja fragment av meningar: ”Det finns inte ett riktigt sätt att göra (stön) Ibsen på”, ”Castorfs Svarta Fanor (stön), man måste (stön) ta ställning”, ”Piscator sade en gång (stön) jag kommer inte ihåg (stön) men det skingrade dimman (stön) för (stön) mig.”
   Det är lustigt, det är ju många som tänder på att snacka under själva akten, men jag trodde att det mer var fråga om förbjudna ord, så kallade fula ord. Men om dom tycker att det där är sjyst, så ja… Vem är jag att döma? Jag är visst att döma, det är ju jag som skriver och då får jag mena vad fan som helst. It’s a free country, eller hur. Nej, det är det inte alls, men det är en annan historia som jag inte ska berätta här. För att citera Torsa Flinck: ”Man kan inte göra allt”.

Jag tvättar händerna och försöker skrapa bort de blå-röda fläckarna från läpparna. Knull-paret kommer ut, vinglande. Jag har sett dom många gånger. Dom blir alltid fullast på alla fester. Om man nu kan kalla det full. Full för mig är nåt som sträcker sig från ”tipsy” till ”magpumpning på Maria pol”. Men det här är nåt annat, en helt annan kategori. De rör sig som Barbapappor, deras ögon snurrar runt och namn droppas som om de vore Hiroshima-bomber. Han har några gånger visat rumpan och hon skriker ofta ut ”sanningar”, tjotablängare mellan lysmaskarna på ”etablissemanget”.
   Det är ett slags självförälskad fylla, en fylla som de säger att de ångrar dagen efter. Men när de ligger där bakfulla i sina pyjamasar tror jag att de sig ganska nöjda: ”okej, jag är det svarta fåret, men offentlig självdestruktivitet är en viktig del av mitt arbete (är det nåt man kan dra av?) och nån måste ju för FAN ställa sig upp och bara…!” Och så tar dom pendeln ut till mamma och äter potatisgratäng.

Jag går ut för att hämta min jacka (får inte missa Seinfeld). Bob står fortfarande och tjoar högljutt, de flesta verkar ha gått. Knull-tjejen går och letar fimpar och däckar i ett hörn. Knull-killen står och försöker mounta en liten ljus-elev från Teaterskolen. Jag håller för öronen och går fram till Bob. Hans kostym är dyr, hans skor blankpolerade. Han verkar inte se mig fast jag står så nära. Vad döljer sig bakom de där uppspärrade ögonen? tänker jag. Vem är han, denne giganternas gigant? Hans röst skulle kunna skära genom diamant. Men hans doft… jag blir helt snurrig i huvudet… våra blickar möts och jag sugs in i ett helt annat universum…
   Och vad som hände sen? Ni vill verkligen veta vad som hände sen. Ni har fått demonstrationstillstånd av polisen. Ni har tillverkat fanor där det i rött står skrivet: ”Berätta! Berätta! Berätta!” Då säger jag, medan jag puffar lite på min cigarr: ”Sakta i backarna! Det får ni läsa om nästa gång!”