Dag Hammarskjölds sista resa… på Orionteatern

RECENSION/ TEATER. Att en ung, kvinnlig regissör väljer att hylla världsmannen och diplomaten Dag Hammarskjöld som dog för över 45 år sedan, känns ganska otippat. Också med tanke på att Dag Hammarskjöld kom från en högborglig, akademisk miljö i Uppsala och alltså inte är den typiske hjälten på en teaterscen.

Ändå är det precis vad Stina Oscarson gör med sin iscensättning av en man som värderade moral och humanistiska värden högre än sitt eget liv.
   Formen är monologens och berättartekniken actionladdad. Berättelsen är den om diplomaten, författaren och Nobelpristagaren Dag Hammarskjöld, som från 1953 var FN:s generalsekreterare till dess att han, under ännu ouppklarade omständigheter, dog i en flygplansolycka i Nordrhodesia (Zambia) 1961.
   Robert Fux gestaltar Hammarskjöld med upphetsad frenesi. Iklädd tidstypisk, brunmönstrad skjorta och slips, men med nutida häng på brallorna, pendlar han mellan rollen som berättaren, Hammarskjöld och hans närmaste män. Ramen är en smått desillusionerad skolklass i Husby där Stina Oscarson gjorde research inför uppsättningen. På så sätt vävs elevernas frågor om Hammarskjöld in i själva berättelsen om det som hände/kan ha hänt de sista timmarna i Hammarskjölds liv.
   Med patos vill Stina Oscarsson få oss i publiken att börja tro på att världen går att förändra. Bara man är trofast sina ideal och håller den humanistiska moralens fana högt. Till och med en kampsång, som bland annat deklamerar att allt är skit sedan Palme dog och ”numera går alla runt och ler som flygvärdinnor i ett JAS-plan”, får rum i handlingen som plötsligt tenderar att bli lite Idol goes progg.
   Ibland blir det väl idealistiskt, men en god dokumentär berättelse kan inte annat än trollbinda sin publik i dessa valtider där list verkar vara vanligare än rent spel.
   Föreställningen vänder sig i första hand till högstadie- och gymnasieklasser, men även ett par offentliga föreställningar ges på Orionteatern fram till den tredje oktober.

Ylva Lagercrantz