Men än är det några veckor kvar till årets premiär. I en luftig sal med vackert trätak pågår repetitionerna för fullt. Nötta balettskor och en och annan vattenflaska ligger spridda lite här och var. Ett trettiotal dansare i träningskläder instrueras av Pär Isberg som gjorde koreografin 1995. Stämningen är glad och avspänd. Det är balettens stora inledningsfest som repeteras. Ur stereon strömmar Tjajkovskijs böljande musik och på en TV-skärm rullar en inspelning från en tidigare uppsättning. Då och då samlas dansarna framför skärmen och studerar en speciell scen. Sedan fortsätter arbetet på golvet.
Rutinerad Lotta
Efter repetitionspasset berättar ett av årets alternerande Petter och Lotta-par om föreställningen. Ann Brattselius har spelat Lotta ända sedan starten och tycker fortfarande att rollen är rolig att göra.
– Det är ju en så härlig balett, säger hon.
Tim Matiakis, som spelar Petter för andra gången, håller med.
– Det här är en historia som verkligen går hem hos den unga publiken och det är ju jättekul när det är så, säger han.
Att uppsättningen är en så kallad familjeföreställning betyder inte att koreografin är mindre komplicerad.
– Nej, absolut inte. Speciellt i andra akten är danserna svåra. De flesta dansare är dessutom med väldigt mycket, säger Tim.
– Ja, vi två är på scenen nästan oavbrutet, inflikar Ann. Även om vi inte gör fysiskt avancerade saker hela tiden, så är det en mental påfrestning att vara på scenen så länge.
Lockar både gammal och ung
Nötknäpparen spelas både på kvällstid och som matiné vilket lockar olika sorters publik. På kvällarna brukar det mest vara vuxna i publiken medan eftermiddagsföreställningar lockar fler barnfamiljer. Att föreställningen tilltalar både unga och gamla, tycker Ann och Tim är extra roligt.
– Jag tänker inte på Nötknäpparen som en barnbalett i första hand. För mig är det en genomarbetad föreställning med underbar musik som passar lika bra för vuxna, säger Ann.
Stämningen i salongen varierar dock beroende på publikens genomsnittsålder.
– När vi spelar för barn tycker jag att det blir en mer avspänd stämning i salongen. Framförallt känner jag mig själv mer avspänd. Och sedan är det roligt att den unga publiken ofta är så entusiastisk, säger hon.
Förutom de färgglada och välgjorda kostymerna är scenografin i föreställningen påkostad. Petter och Lotta hamnar i början av historien i en drömvärld, efter att ha somnat under julgranen. När de vaknar har Farbror Blå förvandlats till en trollkarl, julgranen har vuxit och blivit jättestor liksom allt julpynt och de farliga råttorna.
– Råttorna hör till de otäckare inslagen, säger Ann och skrattar. Det hör man på publikens reaktioner.
Pudel på scenen
Andra originella figurer är dansande snögubbar, levande smällkarameller, pepparkaksfigurer, papperstomtar och polkagrisar. Alla saker har nämligen fått liv när Petter och Lotta vaknar upp i den magiska världen. Uppskattad av publiken brukar även Tant Brun, Tant Grön och Tant Gredelins sömngångardans vara, där de dansar sovande i nattmössor.
– Och så har vi en levande pudel på scenen. Han har varit med ända sedan början och börjar bli en riktig veteran, säger Ann. Men man får se upp ibland, så han inte försvinner ner i någon lucka när scenen ändrar form!
Nötknäpparen handlar även i ursprungsversionen om en flicka och en pojke och det visade sig att det inte var några svårigheter att låta handlingen utspela sig i Elsa Beskows värld. Koreografin är i grunden densamma. Danserna, som till exempel den avslutande Blomstervalsen, finns kvar. Att spela för barn tycker Ann och Tim varken är svårare eller lättare än att spela för vuxna. Däremot är det annorlunda.
– När man spelar för barn måste man vara väldigt tydlig, nästan övertydlig. Det går inte att bara hasta förbi något i händelseförloppet för då hänger inte den unga publiken med, säger Ann.
Rollgestaltningen viktig
Nötknäpparen hör till de föreställningar där dansarnas skådespelarinsatser är en viktig del. Eftersom dansare generellt sett inte har någon traditionell teaterutbildning är det en utmaning för många dansare att klara av skådespelandet, berättar Ann. Själv tycker hon att det bara är roligt att få jobba med rollgestaltning också.
I Nötknäpparen är utmaningen av ett speciellt slag eftersom Ann och Tim gestaltar två barn. Det svåra ligger förstås i att lyckas fånga en väldigt ung människas sätt att uttrycka sig och röra sig, utan att det blir tillgjort och konstlat.
– Ibland kan det kännas som om man uppträder precis som ett barn, och så ser det förskräckligt ut för dem som tittar på, säger Tim och ler.
När Ann arbetar med sin roll försöker hon tänka på att Petter och Lotta är två fattiga barn som får uppleva en riktig jul för första gången. Att allt de ser omkring sig är nytt för dem. Efter fem år som Lotta gäller det till exempel för Ann att fortfarande vakna upp i drömvärlden med samma storögda förvåning.
Roligt att få bjuda på en riktig teaterhändelse
Bland många skådespelare har barnteater fortfarande låg status. Så är det inte på Operan försäkrar Tim. Kanske är en av anledningarna att teatern inte har någon barnteaterensemble, utan att de flesta dansare då och då spelar i barnproduktionerna.
Att familjeföreställningarna ofta tilltalar den äldre publiken bidrar också till att gränsen mellan barn och vuxenuppsättningar inte blir så skarp, tror Ann.
Det roliga med att dansa i Nötknäpparen tycker de båda är att få bjuda den unga publiken på en riktig teaterhändelse. För många barn blir mötet med Stora scenen, de roliga kostymerna och den spännande scenografin en helt ny upplevelse.
Trötta barn hörs i salongen
Får de någon feedback från publiken efter föreställningarna, undrar jag?
– Nej, inte så att vi pratar med publiken. Däremot får jag ju kommentarer från kollegers och bekantas barn och inte minst från mina egna. De har sett föreställningen flera gånger och älskar den, säger Ann.
Även om publiken för det mesta verkar uppskatta Nötknäpparen kan väl inte alla barn vara lika förtjusta?
– Nej, så är det förstås. Speciellt mot slutet när dansinslagen är rätt långa brukar en del barn tröttna och börja prata högt i salongen, säger Tim och skrattar.
Loading ...
