Samtidigt som Melodifestivalens ”andra chansen” tv-sändes från Kiruna var det premiär för ett snubblande likt drama på Norrbottensteatern i Luleå. Här var det talangjakt – fångad av en stormvind rakt ut i salongsetern med rök och fläktar – där Karin Paulin Ek i rollen som Stjärna blåste rent bihålorna på de annars så plastiga schlagerfesterna. Hon och musikerna gjorde det naturligtvis bättre. Bättre än de någonsin kommer att göra det i Globen.
Räknar man musiken och alla dessa fantasifulla och komiska scenerier är Stjärna en riktig fempoängare. Men jag blir paradoxalt nog tämligen störd. Irriterande dåligt och bedårande på samma gång är en talande sammanfattning.
Den här pjäsen, som det också gjorts film av med storheter som Brenda Blethyn och Michael Caine i rollistan, handlar om den unga flickan Stjärna. Mestadels sitter hon på sitt rum och sjunger karaoke till den bortgångne pappans skivsamling med sångfåglar som Judy Garland och Edith Piaf. En kväll kommer mamman hem med en gammal avdankad manager från musikbranschen. Genom takstolarna hör han flickans bedårande röst. Hon ska inte bara heta Stjärna, hon ska också göras till en.
Storyn ligger ju i tiden med alla idoltävlingar och melodifestivaler. Den riktiga kängan är förstås att Norrbottensteaterns musiker, med Karin Paulin Ek som skönsjungande Stjärna, gör detta lika bra – om inte bättre – än alla Carolor och Charlottor tillsammans. Här gör också Mikael Odhag en riktigt träffande parodi på någon slags Skara-Bert Karlsson. Härligt!
Men i övrigt går det tungt – framför allt för Caroline Rauf som den misslyckade underklassmamman. Det saknas kärlek och förståelse för gestalten. När kvinnan från underklassen för en gångs skull får stå i centrum – med premiär på internationella kvinnodagen och allt – skildras hon som en egoistisk stereotyp utan hjärna.
Och i sanning vet jag att Jim Cartwright hade mer att komma med när han skrev pjäsen. Behållningen är allt det andra, lika bra som vilken melodifestival som helst.
Loading ...
