Dalateatern ger spännande jubileumsår

I lokaltidningarna berättas om landstingspolitiker som anser att teatern är för dyr, har fel repertoar och kanske borde läggas ned. Teaterchefen Astrid Assefa anklagas för att ha snackat till sig överdrivet goda anställningsvillkor, samtidigt som hon sätter upp pjäser som inte förmår dra publik.
   Folkligt! Festligt! Fullsatt! ska det vara – de tre klassiska F:en har dammats av igen. Och påminner om en annan pinsam historia: hur Falu kommun schabblat med den anrika folkmusikfestivalen – ett annat FFF – som nu släpar sig fram utan ett öre i kommunalt stöd. Ska man slakta Dalateatern också? Just när den äntligen fått lite arbetsro efter täta chefsbyten och intern turbulens?

Underskottet borta
Mina farhågor visar sig överdrivna. Kampanjen mot Dalateatern är i huvudsak ett enmansverk: en äldre socialdemokratisk landstingspolitiker som själv bedrivit amatörteaterverksamhet i Borlänge där han satt upp musikaler.
   Teaterns dåliga publiksiffror är en sanning med modifikation: sedan Astrid Assefa tillträdde i januari 2002 har teaterns underskott på en halv miljon rättats till och i dag spelar man med god beläggning helt enligt budget.

Och efter att ha sett Martin Lindbergs uppsättning av Fet-Mats, en två timmars familjeföreställning i klassisk gruppteaterstil, kan jag bara konstatera: sällan har en populistisk kampanj varit sämre tajmad än denna! Med legenden om gruvdrängen ”Fet-Mats” har Dalateatern nämligen skapat den optimala länsteateruppsättningen: en lokal skröna som växer till en universell berättelse om den lilla människans drömmar och begär, en konstnärlig pärla som bara hade kunnat åstadkommas i samspel med det forna gruvsamhället och dess invånare. Det är en föreställning som osar av historia och ljuder av arbetetes klanger, den blandar saga och myt med gruvlig socialrealism och skir romantik – och över alltihop vilar en lekfullhet som vittnar om en teater med mycket gott självförtroende. Som har råd att rycka på axlarna åt föraktfulla politiker och vilseledda insändarskribenter.
   – Men, medger teaterchefen Astrid Assefa, visst förs det en diskussion om repertoarvalet. Det finns dom som säger att vi borde spela mer klassiker, andra vill ha mindre. Och ibland höjs det röster, även inom teatern, som säger att vi borde spela mer ”sånt som folk vill ha”, dvs den typ av pjäser som går på privatteatrarna. I det läget är det bra att vi har ett regionalt uppdrag att luta oss emot. Som innebär att vi ska skildra livet så komplext som det verkligen är. Då är det inte meningen att vi ska visa schabloner på scenen och hoppas att folk skrattar när nån drattar på ändan. Visst ska vi underhålla, men då ska det också vara underhållning med mening.

Älgsoppa med klimp
Respekt för publiken är en röd tråd i de samtal jag har med teaterns personal under premiärkvällen. I ett stort län som Dalarna, med femton kommuner, är det viktigt att man kommer ut till småorterna – spel på bygdegårdarna hör till rutinen. Det ger inte stora dagskassor och är en av anledningarna till att subventionskostnaden per biljett är större än på de flesta andra teatrar i landet. Men det är genom sådan uppsökande verksamhet teatern skapar förankring hos sin publik.

Urban Eldh var med om att starta Dalateatern för 30 år sedan ur en tillrest fri grupp och berättar om olika sätt som prövats för att möta Dalapubliken – alltifrån utväxling av studiebesök mellan teatern och länets industrier till gemensamma måltider i samband med föreställningarna.
   – När vi gjorde berättarteaterprojektet Slagg ute på bygdegårdarna för nåt år sen, så ingick det att den lokala arrangören stod för menyn: i Vansbro, t ex, åt vi kolbullar och i Transtrand älgsoppa med klimp. Det är också en form av publikkontakt. Och det händer ofta att vi fikar tillsammans med publiken här på teatern i Falun medan folk bussas in. Det gäller särskilt barnpubliken, som måste ha mat i sig innan föreställningen – annars skulle det bli för långt för dom.

Börjar med kafferep
Praktiska hänsyn som samtidigt skapar utrymme för en hel estetik. Historien om Fet-Mats börjar just med en fikapaus: publiken lotsas in i den för tillfället ombyggda teaterverkstaden och placeras vid generöst dukade bord i grupper om 8-10. En skådespelare sätter sig bland oss och börjar, liksom förstrött, att berätta om gruvan, om hur folk levde och arbetade förr, om att inlandsorten Falun på 1600-talet var Sveriges näst största hamnstad osv. Plötsligt är ett samtal igång; folk bidrar med sina kunskapsbitar. När föreställningen väl börjar är vi redan smått bekanta med Fet-Mats och hans familj.
   Och här inträffar det ovanliga: berättarformen i föreställningen växer liksom fram ur detta informella möte med publiken. De sju skådespelarna tilltalar oss ibland enskilt, ibland unisont i kör – och byter sedan roller med varandra lika smidigt som de nyss slank in och ut ur fiktionen vid kaffebordet. Det är teater! Med genialt enkla medel.
   Det här intima sättet att arbeta med sin publik har Dalateatern utvecklat i barn- och ungdomsföreställningarna, som i regel byggs ut med workshops och annan pedagogisk verksamhet till halva studiedagar. Nina Kjällquist är dramapedagog på teatern:
   – Det är kanske inte så unikt det vi gör – men vi gör det konsekvent. Vi spelar aldrig bara en föreställning rakt av utan ser alltid till att träffa barnen både före och efter. Därför hinner vi heller inte spela mer än en föreställning om dagen och ligger sämre till i spelstatistiken än andra teatrar. Men hur mäter man den pedagogiska nyttan av vårt arbete?

Nationellt uppdrag
Ett mått på det är i alla fall att Dalateatern sedan förra året innehar ett nationellt uppdrag för barn- och ungdomsteater; det får man inte utan vidare. Teaterchefen Astrid Assefa menar också att konstnärligt och pedagogiskt arbete hör ihop:
   – Det ena klarar sig inte utan det andra. Men det är inte så att vi försöker säga ”så här bör du leva ditt liv” eller ”så här bör du tänka”. Snarare vill vi visa: så här är det också möjligt att tänka och göra. Vi vill kunna ställa frågor: ”Hur reagerar du på det här?” ”Hur tar du ställning här?”
   – Vi som lever i dag är pepprade av uppmaningar om hur vi ska göra: ”Du blir lycklig om du har den här stilen, om du äger detta, om din kropp är på det här viset” – särskilt ungdomar är väldigt utsatta i dag. Vi kan visa: du har ett val.
En stor del av Astrid Assefas arbete de tre första åren har bestått i att skapa stabilitet på teatern. Det fanns olösta konflikter och organisatoriska svagheter när hon kom, den långsiktiga planeringen tog stryk.
   – Nu har vi äntligen fått en dramaturg på teatern och en teknisk chef men än har inte det riktiga lugnet infunnit sig, det som ger tid till konstnärlig planering och genomlysning. Fast vi har mycket spännande arbete framför oss. Meningen är att Dalateatern ska bli en arbetsplats med en helt annan mångfald än vad som brukar finnas på och utanför scenen. Isa Aouifia, en skådespelare med libanesisk bakgrund, har t ex redan spelat rollen som Harry Martinson hos oss – han kommer tillbaka i höst, liksom Måns Clausen, en svensk-etiopisk skådespelare. Och det är inte meningen att dom bara ska spela invandrare utan ska kunna ta vilka roller som helst. Det spelar ingen roll vilken hudfärg man har – det viktiga är att man är en bra skådespelare. Och jag väljer bara dom bästa.

Bra start på nya året
Egentligen är det nu det roliga börjar för Astrid Assefa – och för Dalateatern. Jubileumsåret kommer att bjuda på nyskrivet av Gertrud Larsson och Åsa Lindholm (en vuxenpjäs med tiden som tema) och av Åsa Ekberg Kentros (en ungdomspjäs om sexualitet och identitet). Och Fet-Mats, som redan är fullbokad ända in i februari, spelas våren ut – om inte längre.
   Amatörteatern i Borlänge får nog söka extrapengar på annat håll. Dalateatern är vid god vigör. Och Astrid Assefa har just skrivit på för tre år till.