Coppelia skapades 2003 för Ballet de l’Opéra du Nice och dansas till Léo Delibes originalmusik från 1870. Baletten sattes upp i Stockholm första gången 1896 och Marc Ribauds version utspelar sig också den kring förra sekelskiftet.
Handlingen är förlagd till en filmateljé, ett intelligent drag eftersom den klassiska balettens formspråk passar stumfilmens dramatiska stil och förkärlek för melodramatiska effekter. Dirk Hofackers kostymer fångar upp det unga seklets elegans och i sin scenografi skapar han en känsla av att befinna sig i en luftigt ljus studio.
Den som inspirerat Ribaud är Georges Méliès, en av förra sekelskiftets ”demonregissörer”. I Ribauds version är det därför han som är skapare av dockan Coppelia (som dras in i ett triangeldrama med balettens huvudpersoner) och Ribaud ”iscensätter” också några scener från hans filmer.
Till exempel inleds baletten med en surrealistisk scen där demoner slänger unga kvinnor i en kokande gryta och lite senare sätter eleganta vampyrer njutningsfullt huggtänderna i sköna damer. Och ja, det är så galet och roligt som det låter.
Ribauds Coppelia har inga ambitioner att vara nyskapande eller djupsinnig, däremot präglas verket av esprit och elegans och av en önskan att underhålla publiken.
Huvudrollsinnehavarna, Nicole Rhodes (Svanhilda), Nicolaus Fotiadis (Franz) och Christian Rambe (Georges Méliès), samt övriga medverkande, dansar sig skickligt igenom verket och gör det mesta möjliga av sina roller. Och de har gott understöd av Kungliga Hovkapellet under ledning av Philippe Beran.
Med sin Coppelia erbjuder Marc Ribaud publiken en stunds behagfull verklighetsflykt. Och vem behöver inte det i höstrusket.
Loading ...
