Vi möter en scenbild som känns bekant. Som att kliva in i en Riksteaterföreställning från 1980-talet. Autentiskt hotellrum. Svit 719. I fonden Manhattans skyline med dito trafikbrus.
Neil Simons tre disparata pjäser med svit 719 som utgångspunkt mötte stort gensvar hos publiken i slutet av 1960-talet. Gemensamt tema är den mogna kärleksrelationens problem, och över tusen föreställningar och en filmatisering har gjorts i USA. Regissören Jan de Laval var själv en av skådespelarna när den sattes upp här hemma, på Vasateatern i Stockholm 1969.
I den första av de tre pjäserna, Medan färgen torkar, möter vi Karen Nach (Lill Lindfors) när hon har stämt träff med sin make Sam (Tomas Bolme) i samma svit som de tillbringade sin bröllopsnatt.
Lindfors och Bolme ger rollkaraktärerna ett lättsamt, lekfullt, ibland irriterat uttryck som tyvärr får den ganska giftiga dialogen att påminna om en utdragen övermätt middagskonversation. Det som skulle ha kunnat lyfta och få bett stillnar och jag kommer på mig själv att relatera till barndomens klichétunga Lucy Show och Dick van Dyke Show.
I den andra, Gästen från Hollywood, har den framgångsrike Hollywoodregissören Jesse Kiplinger (Bolme), bjudit sin gamla flamma, hemmafrun Muriel Tate (Lindfors), till sviten för att förföra henne.
Hur det går vet man ganska snart men vägen dit kantas av en dialog där man alldeles för många gånger får veta att Muriel hellre vill veta allt om Kiplingers berömda vänner, än om honom själv.
Efter paus är det Bröllop med förhinder och där lyckas både regissör och skådespelare bättre. Här spelas birollerna av Sara Nygren och Magnus Byström. Pjäsen är skruvad från början till slut och replikerna hugger i varandra på ett helt annat sätt än i de tidigare.
Jag konstaterar ändå att det är svårt med klassiker. Vissa fungerar genom tid. Andra tappar färg och smak när det som ena decenniet känns revolutionerande och nytt är passé nästa.
Kanske skulle Plaza svit ha mått bra av att ha lagras ytterligare några år innan man korkat upp den igen?
Loading ...
