Tid och rum är utbytbara, yttre och inre skeenden ligger omlott. Allt sker samtidigt i turbofart eller i extrem slow motion – som när en kula oändligt långsamt studsar mot sitt mål: den tragikomiska vändpunkten som mynnar ut i komisk splatterteater – inälvor och blod väller fram ur vit plastkasse.
Därifrån är det i Rasmus Lindbergs dramatiska universum mycket nära till Anita Nymans svävande mormor som ingår underskön förening med väderleksrapporten.
”… den tragikomiska vändpunkten som mynnar ut i komisk splatterteater..”
Här används teatermediets möjligheter och det är skönt att se. Hastighet och volym är högt uppskruvade och får mig att önska fler tempolägen än slow motion och gasen i botten. Föreställningen är textdriven och orden drar iväg med skeendet i sköna associationskedjor. Vid enstaka tillfällen blir texten alltför förtjust i sig själv och går på tomgång. Jag är inte lika lyrisk som när jag i november 2004 gick ut från Rasmus Lindbergs Ljusets hastighet » i regi av Olle Törnqvist på Norrbottensteatern. Men mina förväntningar var högt ställda efter den upplevelsen, och besviken är jag inte. Verkligen inte.
Loading ...
