Om inledningen av Dans hjärta Stockholm (läs Nummers inledande rapport här) till stor del rörde sig kring seendets, blickarnas och betraktandets politik så kom fortsättningen att handla mer om dansen som grundforskning. Ett av de allra bästa exemplen på när utforskandet av rörelser och där den konstnärliga processen ses som ett långsiktigt och tidskrävande arbete var troligen Noa Eshkol Chamber Dance Group som gästade Bonniers konsthall som en del av utställningen Kroppsspråk.
Även Weld Company hör till dem som systematiskt vill utforska det koreografiska språket. Under festivalen presenterades samtliga verk som de fyra inbjudna koreograferna, Michael Kliën, Efva Lilja, Rebecka Stillman och Litó Walkey, under den gångna hösten gjort tillsammans med det nya kompaniet.
Att se de sex sinsemellan olika dansarna i Weld Company konfronteras med olika koreografers förhållningssätt har erbjudit en intressant inblick i hur koreografiskt arbete kan se ut. Efva Liljas -Hi, how are you? har en fastlagd rörelsemönster, medan de andra är betydligt öppnare i sina strukturer. Även om de fyra verken skiljer sig åt blir det tydligt hur dansarna Robin Dingemans, Sybrig Dokter, Marie Fahlin, Noah Hellwig, Sandra Lolax samt Kajsa Sandström och deras rörelser färgas av varandra och av de skilda verken samtidigt som deras personliga uttryckssätt paradoxalt nog tydliggörs i möte med varandra.
Reflektionerna kring den egna konstnärliga verksamheten var central också i de fyra ”Walk+Talk” som den Wienbaserade koreografen Philipp Gehmacher presenterade i två omgångar i Hörsalen på Kulturhuset Stadsteatern. Anna Koch, Frédéric Gies och Tove Sahlin deltog, liksom Gehmacher själv. Som konstnärliga lägesrapporter var de alltifrån provocerande långsamma till infallsrika sammanställningar, som alla i någon mån handlade om kommunikationen mellan scen och åskådare.
Det verk som under festivalen gick längst i just det mötet var Prophetic dances på Dramaten&, där endast en åskådare åt gången mötte en dansare (antingen Eliisa Erävalo eller Hanna Strandberg). Under mitt eget besök ökade medvetenheten om mina egna rörelser och min egen kroppnär Hanna Strandberg bad mig att formulera en eller flera frågor tyst för mig själv. Frågor som hon sedan dansade svaren på i små solon, som gav gott om utrymme till egen tolkning. Prophetic dances visade sig vara ett varsamt intimt och interaktiv verk där mötet och kommunikation är det viktigaste.
Även i årets Birgit Cullberg-stipendiat Malin Elgáns ljudverk Prata lite, så kollar vi skapades en kollektiv koncentration. Publiken i foajén utanför Lilla scenen på Dansens hus lyssnade på ett verk som handlar lika mycket om konstnärliga processer som om arbetsförhållanden.
Som allra sista programpunkt under Dans Hjärta Stockholms kastade Ana Dubljević, Dušan Broćić, Igor Koruga, Jovana Rakić Kiselčic, Ljiljana Tasić och Marko Milić, med sitt gemensamma projekt Temporaries, in en brandfackla genom att ifrågasätta den temporära arbetssituation som de menar att bland annat alla festivaler leder till. Allt gestaltat i form av en reglerad picknick med charader och gissningslekar där svaren var termer som förekommer flitigt i projekt- och bidragsansökningar.
Oavsett deras komplexa kritik av festivalfenomenet tror jag att en festival som Dans Hjärta Stockholm fyller en viktig funktion. Jag hoppas att festivalledningen även i fortsättningen vågar fortsätta att ge både väldigt smala föreställningar och pågående projekt utrymme. Möjligen ett annat år även i kombination med fler och mer publikdragande namn
Loading ...
