Föreställning: Västra Kajen av Bernard-Marie Koltès
Regi: Åsa Kalmér
Medverkande: Ulf Brunnberg, Lena Nilsson, Monica Stenbeck, Lennart Jähkel, Tobias Hjelm, Nadja Mirmiran, Sunil Munshi, Joaquin NaBi Olsson
Scen: Stockholms Stadsteater
Ort: Stockholm
RECENSION/TEATER. Jag har en gnagande känsla av att något har gått snett efter att ha sett ”Västra Kajen” på Stockholms Stadsteater. Åsa Kalmér har satt upp Bernard-Marie Koltès tunga pjäs i översättning av Katarina Frostenson. Jag gillar Kalmérs ofta stilrena regier, jag är en av Koltés beundrare, eller kanske snarare det han representerar: En upphöjd poetisk teatral teater á la Beckett eller Genet, med tunga urbana samhällskritiska pjäser. Han ligger för mig nära både Dennis Cooper och Kathy Acker. (Han är en sån man vill jämföra med andra…) Ändå fungerar inte detta för mig. Det blir långt och tjatigt. Tomt.
På vägen hem funderar jag över den föreställning jag just har sett:
T-Centralen. 21:42
Kalmér börjar med att väldigt tydligt poängterar att detta är teater. Hon ställer en vindmaskin på scenen, som hämtad från Drottningholmsteatern, och vevar på den direkt i introduktionen. Hon verkar vilja understryka det teatrala i Koltès pjäs med all tänkbar emfas. Erik Berglunds ljussättning lyser upp scenen bitvis, fläckvis, hela tiden där skådespelet utspelar sig. Vore det slumpvisa ljusmoment skulle jag förstå de abrupta klippen men de följer med och stör liksom samtidigt.
Scenografen Ann Bonander-Looft har tillsammans med Kalmér patinerat ena väggen och krossat fönstren på ett trovärdigt sätt och placerat tunga containrar på scenen medan fonden och långsidan klätts i tunt genomskinligt patinerat ostruket tyg. Här är både teatralt och verkligt på samma gång. Skådespelarna har en upphöjd spelstil, rabblar utan psykobabbel. Kläderna de bär beskriver deras karaktärer och när handelsmannen Maurice draggas ur vattnet i sitt första självmordsförsök så är han blöt på riktigt. Föreställningen genomsyras av denna typ av dubbelhet…
Gamla Stan 21:45
Precis lika tveeggad är musiken, den är med och mot, österländsk och konstmusik-västerländsk, både nu och då, på en gång Det samma gäller rollsättningen. Ulf Brunnberg med sitt stiliserade kantiga spelsätt är den självmordiske affärsmannen, som i Koltès pjäs fungerar som ett nav i berättelsen om stadens utstötta. Han som kommer i sin Jaguar till stadens skumma utkant för att ta sitt liv. Med sig har han sin välklädda ledsagerska som i sin tur görs av den raka, okonstlade Lena Nilsson vars entoniga monologer aldrig tycks ta slut. Monica Stenbecks Cécile, den utstötta familjens moder, hon som lever i yttersta misär, men ändå tror på en vändning, porträtteras expressivt och fullständigt utfläkt. I total motsats till Joaquin NaBi Olssons stumma Abad, som snyggt uttryckslöst dansar fram…
Slussen 21:49
Charles, sonen i familjen, spelas av Tobias Hjelm som jag tidigare bara har sett i naturalistiska roller, alltid aggressiv, han är likadan här, men på rullskridskor. Lillasystern Claire, Nadja Mirmiran, skriker ur sig sina repliker, liksom på ytan. Helt i sin egen klass är Sunil Munshis kåta utböling Fak och Lennart Jähkel som familjens stympade fader. De båda får Koltès ord-kaskader att verka verkliga. Jag fattar faktiskt vad de menar. Även när det är fullständigt obegripligt. Ibland brukar brokiga ensembler beskrivas som ett intressant persongalleri, här blir det ett potpurri.
Mariatorget 21:54
Det är märkligt att se både Les Ballets C de la B:s föreställning Import Export förra veckan och nu Bernard-Marie Koltès på Stadsteatern. Det är nästan omöjligt att tänka sig att de uppkommit i parallella processer. Jag tror att kanske en blandning av dessa två skulle få ett intressant resultat. På Dansens Hus blev kaj-metaforen aldrig verklig och på Stadsteatern är den blytung redan i texten. Iscensättningen på Dansens Hus var konsekvent och ekvilibristisk och är ju en dansföreställning. På Stadsteatern nosar Kalmér på en dansant tolkning med Joaquin NaBi Olssons utspel och de ständigt cirklande scenerierna, men den blir brutalt stel av motståndet i
texten. Båda scenografierna gör hamncontainern till scenrum och boplats. Men nog är det märkligt att bägge vill åt samma poäng. Männsikan som handelsvara.
Zinkensdamm 21:58
Varför pratar de så snabbt i Kalmérs regi? Kan det vara att man inte vågar ge replikerna tid? Jag hör knappt vad de säger när de ömsom skäller och ömsom gnäller. Eftersom pjäsen i sin nuvarande kulsprutande form tar två och en halv timme, om man skulle vänta och suga på alla dessa ord, vänta och låta den tysta kajplatsen, världens ände, sluka sina offer. Då skulle väl pjäsen bli fyra timmar lång…
Men Västra Kajen som är skriven 1986 med New Yorks superkapitalism som inspiration är värd att lyssna till. På Stadsteatern glider redan bevingade repliker förbi som isflak i en orkan. De är faktiskt tunga som genomdränkta kläder och borde sjunka till västerlandets sunkiga slaskbotten som en sten.
Hornstull 22:01
Det är isande kallt när jag kommer upp ur tunnelbanan.
Jag har redan börjat glömma.
Vad tycker du om Danjel Anderssons recension? Disktutera här »
Loading ...
