Haze heter Skånes dansteaters helaftonsprogram, med uruppföranden av Christopher Arounis On invisible pause och Helena Franzéns Devious paths. Som tur är har inte rökmaskinen gått på högvarv, så lokalen är bara insvept i ett behagligt dis. Arounis koreografi är desto skarpare, med små exakta handrörelser som markerar mera än återger gester.
Elektronikamästaren Christian Fennesz musik pumpar ut pulser, vars vibrationer fortplantar sig i dansarnas kroppar. Dansen och musiken är inte synkrona, men liksom i samtal. Rörelserna är påfallande vida i lemmarnas vighet. En vacker ödslighet breder ut sig, när dansarna sprids ut i rummet, utan påträngande men ändå svagt märkbar synkronicitet. Sköna och stora klanger motsvaras av ömsinta duetter, med påfallande känslig närvaro. Dansarna modellerar fram varandras kroppar med utsökt finstämdhet.
Stycket har fem åtskilda avdelningar, ganska olika i stilen. I del två dominerar duetten, i del tre hela ensemblen. Del fyra är disharmonisk i både klang och rörelse, medan slutdelen mest liknar en surrealistisk installation. En dansare tar av sig byxorna och låter dem hänga i tre svarta ballonger, medan Fennesz själv kommer in på scen och spelar sologitarr. Det är märkligt och stundtals så där svindlande, drömskt vackert och sinnligt som bara danskonst kan vara.
Det sistnämnda kan inte sägas om Franzéns korta verk. Ljuset är giftgrönt, Jukka Rintamäkis ljudmatta maler, dansarnas rörelser är monotona, repetitiva; linjära utan mål. Det liknar ett technodisco för zombies, eller kanske ljusterapi på en imaginär psykklinik. Den som vill kan möjligen utläsa något om konformitet och individualism.
Kanske hade jag väntat mig för mycket av Franzén, men dessa ondsinta spår är som ett löfte som aldrig infrias, en ouvertyr som aldrig övergår i symfonin. Den enda verklig intressanta dansrörelsen är när hela ensemblen går på händer och fötter; liknar djur i flock.
Loading ...
