Dansens vilja att söka sig till nya sammanhang blir tydlig när man tittar i programtidningen till den pågående festivalen. De museer som bjudit in dansare och koreografer verkar dock glädjande nog vilja erbjuda mer än bara en ny scen. För precis som i Björn Säfstens Fictional Copies (se Nummers recension här) på Arkitektur- och designcentrum handlar det om ett problematiserande av hur den egna självbilden egentligen skapas i en medialiserad omgivning. Hur museerna och konsthallarna väljer att visa sina samlingar eller tillfälliga utställningar utgör också en del av den medialiserade (själv)bilden som handlar om vad och hur någonting berättas och gestaltas.
Både Säftstens installationsperformance och An Kalers On Orientations/Untimely Encounters ingår dessutom i pågående utställningar på Arkitektur- och designcentrum respektive Bonniers konsthall. I Björn Säfstens Fictional Copies blir publiken fotograferade redan när de träder in i rummet, som av dansarna och scenograferna i Sutoda förvandlats till en levande och föränderlig fotostudio. Fotograferandet pågår under hela föreställningen och slutar med att alla närvarande deltar i en gemensam andnings och kroppsövning får att till slut kunna möta sin egen självbild.
Det är ett komplext verk om att se, synas och bli sedd av andra och genom sig själv. Även några av åskådarnas avfotograferade rörelser tas upp och kopieras kongenialt av Oskar Landström. Poser som medan de upprepas handgripligen förändras av de övriga dansarna alltmedan fotoskrivarna placerade högt uppe under taket låter mängder av utskrivna foton sakta singla ned mot golvet. Utskrifter som sedan handgripligen används som material för att bygga nya former och identiteter.
I utställningen Kroppsspråk på Bonniers konsthall där en föreställning av den österrikiska koreografen An Kaler står på programmet ingår även konstnären Sharon Lockharts presentation av Noa Eshkols (1924-2007) arbeten, främst hennes notationssystem och hennes textilier. Under helgen kommer även några av hennes dansare i Noa Eshkol Chamber Dance Group att framträda i utställningen.
På Dansmuseet har ett rum helt intagits av dansare från Cullbergbaletten med den uttalade ambitionen att skapa ett museum bestående av människor. Ett museum där minnen och händelser från den egna historien ges stor betydelse. Det fortgående och processinriktade verket heter också Samlingen och när jag på onsdagseftermiddagen slår mig ned för att lyssna hur deras arbete utvecklar sig, slås jag av efter en stund hur bra iden med deras träningsoveraller, med ordet Samlingen i rött på ryggen, faktiskt är.
Även det spanska kompaniet La Veronals verk Siena av koreografen Marcos Morau utspelar sig på ett museum. Scenrummet på Dansens hus stora scen domineras av Tiziano Vecellis målning Venus från Urbino från 1538. I denna konstmuseisal befinner sig en grupp fäktningsklädda kvinnor, en museivakt och några enstaka besökare som alla på olika sätt aktiveras av den liggande nakna kvinnokroppen i renässansmålningen. Sjukhussängen som då och då rullas in förebådar död och olycka i ett associationsrikt verk fyllt av konsthistoriska och politiska referenser. Precis som i Björn Säfstens Fictional Copies handlar Siena om seende, blickar och betraktandets politik.
Loading ...
