Den försupne kapten Edgar och hans frustrerade fru Alice har dansat i 25 år. Egentligen betydligt längre än så, eftersom August Strindbergs dramatiska nedstigning i äktenskapshelvetet har spelats flitigt sedan urpremiären 1905.
Svensk premiär var det fyra år senare, just här på Strindbergs Intima Teater – som nu samarbetar med Stockholms stadsteater om uppsättningen.
Suck och stön! Ledan är så stor i fästningstornet på ön – där det isolerade paret snart ska fira, eller kanske bara strunta i att fira, sitt silverbröllop – att det hörs ljudligt lång väg. Niklas Falks kapten verkar hes av allt uttråkat pustande, och Marika Lindström smackar surt med himlande ögon och en blick lika uppgiven som Alices forna skådespelarkarriär.
Regissören Mia Winge väljer inte att försöka reda ut de trassliga trådarna som bildat denna äktenskapsfnurra, att göra ett pedagogiskt klarläggande av konflikten. Nej, hon låter antagonisterna och deras argument vara krångliga, krängande och krävande.
Spelet svänger också hit och dit, mellan överspel och osäkerhet. Ulf Eklund kommer inte riktigt in i rollen – hans Kurt får drag av karikatyr – men å andra sidan har ju denne svårt att komma in i pjäsen, med sin otacksamma uppgift som enmanspublik till makarnas inbördeskrig.
Och det obalanserade och osäkra kan också treva sig fram till stark närvaro. Jag gissar att Winge eftersträvar just det, att låta dessa dårar verkligen vara … mänskliga. Föreställningen har en försonande ton, döden kastar skuggor i Sven Haraldssons likkistesvarta rum.
Falks och Lindströms Edgar och Alice framstår verkligen som fullständigt galna – på ett alldeles normalt sätt. I dessa stunder ger svänget svindel.
Loading ...
