När publiken släpps in står redan fyra dansare framför varsin bärbar dator mitt på scengolvet, till synes djupt koncentrerade på sina respektive uppgifter. Bakom var och en av dem blinkar en liten glödlampa en aning hotfullt. De fyra – Vincenzo Carta, Piet Defrancq, Steven Michel och Steve Paulet – är dessutom alla försedda med elektroder som mäter deras hjärnaktivitet. Datauppgifter som i realtid kan användas för att styra både ljud- och ljussättningen.
Tillsammans med elektronmusikern och multimediakonstnären Andrew Ferrar aka Ongakuaw har Vincenzo Carta tagit fram en ljud- och dataprogrammering som gör det möjligt för dansarna att använda sina egna kroppar som en sorts instrument. Känsliga instrument som ser ut att kunna påverka de abstrakta ljud- och ljusströmmarna i rummet med sin blotta närvaro.
På så sätt går det att följa dansarnas emotionella tillstånd: meditation, frustration, engagemang och omedelbar spänning, förutsatt att man tar tilllfället i akt och går fram för att titta på graferna som ritas upp på de fyra dataskärmarna. Att exakt försöka lista ut hur de olika ljus- och ljudkällorna styrs av EEG- (Elektroencefalografi-)mätningarna är förstås svårt, även om man gärna letar efter samband. Däremot är det tydligt att dansarna själva har full kontroll över vilka värden de vill lämna och känslotillstånd de vill uppnå.
Att publiken inte sitter på bestämda platser utan kan röra sig fritt i rummet underlättar förstås för den som vill titta närmare på vad som pågår. Hur ser egentligen sambanden mellan känslor och rörelser ut? Vilken rörelse skapar mest frustration och vilken ökar engagemanget?
Vincenzo Cartas koreografi är relativt lågmäld och har i Gnosis #1 närmast karaktären av ett målmedvetet och systematiskt undersökande av olika rörelser och gester. Det är ett fascinerande verk, men den visuella gestaltningen haltar. Den intresseväckande undersökningen skulle vinna på en tydligare scenisk framställning.
Fotnot: Gnosis #1 presenteras av DOCH, Dans- och cirkushögskolan.
Loading ...
