Dansa flipper

BOUNCE. Enligt ordboken: hoppa, studsa, men också skrävla, skryta och skrodera.
De studsar en hel del när jag möter dem mitt under ett repetitionspass på Dansens hus. Sju killar och tjejer – ålder 22 till 27 – i säckiga kläder och rejäla gympadojor, rör sina kroppar med mjuka hopp, ryckiga rörelser, ormlika vågor och akrobatiska breakdancekonster. Funkmusik och mycket skratt. Medlemmarna i Bounce är, trots namnet, allt annat än skrävlande och tuffa.
– Folk har fördomar om att streetdansare måste vara så coola, tunga och hårda, säger Joe Jobe. Många blir förvånade över att vi är så trevliga och fria från attityd.

Gränsöverskridande dans
Alltihop började för drygt två år sedan i en lokal på Västmannagatan, där några hiphopdansare började träffas för att utbyta stilar med varandra.
– Alla som kom fick lägga tjugo spänn i dörren för lokalhyra, minns Jennie Widegren.
Drömmen om ett gränsöverskridande danskompani för streetdansare hade egentligen fötts redan något halvår tidigare då Jennie träffade Karl Dyall under ett dansjobb i Spanien. Karl hade pratat så smått om saken med en danskollega i musikalen ”A chorus line” – David Dalmo, 1995 års världsmästare i Lindy hop. David kände Jennie och Fredrik ”Benke” Rydman sedan barndomen och åren som tävlingsdansare i Västerås. Ambra Succi gick i samma klass som David på Balettakademien. Alvaro Aguilera lärde Jennie känna under ett dansjobb. Sandra Meneses var elev till Alvaro. Damon Frost och Joe Jobe var kompisar till Karl. Och på den vägen var det.

Missionärer
– Den sjätte oktober 1997 sa vi att nu är vi en grupp, berättar Jennie.
Fast det var fortfarande bara lek, inget seriöst över huvud taget. Men jobben tickade in fortare än någon tänkt sig. När en av gruppens medlemmar heter Karl Dyall blir det bara så. Efter bara några månader fick Bounce plötsligt löfte om att göra en egen föreställning på Dansens hus. Den fick heta ”Rot” och speglade streetens rötter i afroamerikanska dansformer som stepp och lindy hop.
– Det var stort, inte bara för oss, utan för streetdance i sig, att få komma till Dansens hus, där det annars mest dansas modernt, säger Alvaro.
Och med en access till de stora scenerna har Bounce med tiden blivit något av streetdancemissionärer. Tillsammans behärskar de numera sex-sju olika streetdancestilar med de fantasifulla namnen locking, popping, new school, boogaloo, breakdance samt lindy hop och stepp. Genom workshops och föreställningar hoppas de på att en gång för alla hämta upp dansen ur källaren.
– Bounce kanske främsta syfte är att bygga en plattform för nästa generation, så att streetdance inte dör ut, berättar Jennie. Vi har bara dragit i gång en karusell som vi hoppas ska snurra.

Inte dans
Karusellen snurrar för närvarande på rätt bra. ”Rot” blev en sådan publiksuccé att en grupp för första gången i Dansens hus historia fick uppföra samma verk under två spelperioder. Till showerna ute i landet strömmar inte bara unga, hugade gatudansare.
– Många gamla kommer fram och frågar vad vi använder för musik,
berättar Joe.
Trots detta har de känslan av att kämpa i motvind. Snålblåsten kommer från två håll. Sunnanvinden står andra streetdansare för, de som i motsats till de flesta i Bounce inte gått Balettakademien.
– De känner sig överkörda och tycker att vi har kommit och snott deras jobb, säger Joe.
– Men vi ser det inte så, eftersom vi har klivit in på en annan marknad, fortsätter Jennie. De kompanierna skulle aldrig komma in på Dansens hus, oavsett hur bra de snurrar på huvudet. Här krävs det något mer – kanske inte att man är en skolad dansare, men att man är en organiserad människa.
Den bistrare nordan blåser uppifrån de finare salongerna.
– Hörde ni, utbrister Jennie. Under en jazzkurs på Danshögskolan nyligen påstod sex av skolans lärare att streetdance inte är dans. Fortfarande i dag – 1999 – anses streetdance inte som någonting alls i förhållande till klassiskt, modernt och jazz.

Smutsig asfalt
Det må vara att stilen breakdance är en fredligare form av gängstrid än de regelrätta slagsmål som annars hör till bilden i Brooklyn och Bronx – hiphopens vagga. Det må vara att streetdance, i likhet med gatan, är råare och skitigare än sånt som går att hitta inne i värmen. Men nog är det befängt att påstå att ett gäng unga männsikor, som med total kontroll över sina kroppar rör sig rytmiskt till musik, inte dansar. Frågan är bara vad som händer med uttrycket i dansen när den plockas in från gatan? Finns det inte en risk att den blir rumsren och rentav tråkig?
– Folk har inte hajat det där riktigt, protesterar Joe. Visst, streetdance dansades på gatan från början, men det är för att det gjordes av folk som inte hade tillgång till lokal. Om de hade haft det skulle de inte stå i fattiga gathörn och breaka på smutsig asfalt.
– Vi bor i Sverige och har tak över huvudet, säger Jennie. Vi lever inte det tunga liv som många i USA gör, men vi kan ändå behålla samma smak i dansen.
– En bra boxare behöver inte boxas på gatan, konstaterar David och alla skrattar instämmande.
Att intervjua Bounce är roligt. Det märks att de är ett gäng kompisar som har kul ihop. Lika kul har de oftast då de arbetar de fram sina föreställningar. I Bounce finns ingen ledare, ingen allsmäktig koreograf som sätter sin prägel på resultatet. Den kommande föreställningen ”Freaky flow” utspelar sig i ett flipperspel – en av Benkes idéer, som alla hakade på. Impulserna till hur de olika dansnumren ska utformas kommer från många olika håll.
– Det kan vara en låt någon tycker är grym och så utgår vi från den, berättar Benke.
– Eller också kanske David säger att vi ska hattar i ett nummer, säger Jennie. Då är det hatten vi utgår från när vi gör koreografin. Det går att börja i vilken ända som helst.
– Att jobba tillsammans på det här sättet gör att allting tar längre tid, fortsätter David. Men, det är som i ett fotbollslag – när vi väl har vunnit kan vi dela segern. Det blir en lagkänsla. Vi vet att vi har startat det här från noll. All credit vi får delar vi på.

Och med det studsar Bounce vidare. Går det bra i nu vår väntar Europa.