Med makalösa mastodontverket Dockplats 2010 firar Skånes Dansteater 15 år. Och jag blir blank i ögonen. Inte för det är så fantastiskt med ett dussin simhoppare som dyker ner i havet till suggestiva trummor. Men det är direkt. Min tårkänning är helt enkelt en fysisk reaktion på kombinationen av den pulserande ljudmattan och de vita gestalterna, som gång på gång skruvar sig ner i det nattsvarta vattnet i hamnbassängen.
Skånes dansteater har satsat stort och tagit in Anne Grete Eriksen och Leif Hernes – de två trollkonstnärernenra till koreografer som är kända för invigningen till OS i Lillehammer. Och duon målar med som väntat med stora penseldrag. Det är dykare på uppdrag under vattnet, uppklädda körsångare i båtar och en trapetskonstnär som drömskt glider snurrar genom luften och flirtar med vattnet. Och så kommer ett flygande minitefat hexakopter kallas det visst!
Solisten Sofia Söderberg Eberhard poppar upp från ingenstans i spännande jätteplastklänning. En massa fina dansare från ensemblen och från Köpenhamn har vi också, så klart.
Platsen är den halvt bebyggda del av hamnen som ligger intill den ordninarie scenen. Man utnyttjar befintliga bryggor, tak, kranar och givetvis vattnet. I bakgrunden svävar Turning Torso. Dessutom har nya scener har placerats både på land och i bassängen. Hela tiden händer något någonstans.
Låter det stressigt? Kanske svulstigt? Inte ett dugg. Tack vare ett följsamt tempo och ett överväldigande och genomgående, lyriskt uttrycker glömmer man både tid rum, regn och kyla.
Egentligen känns det fel att bryta ut en del av ett sådant här verk, men jag vill ändå nämna de tydligast koreograferade delarna av verket då dansarna synliggörs. Linjerna är ovanligt enkla, raka och dansarna påfallande synkroniserade. Lite av den disciplinerade samstämmigheten hos de underbara konstsimmarna från G140 Hermes verkar ha spillt över på koreografin och blivit till något gjort. Över huvud taget känns Dockplats 2010 som ett sammanhållet, harmoniskt och livsbejakande jubileumsverk.
Loading ...
