Hur ihärdigt orkar vi söka efter meningen med våra liv? Låt bli att söka, så hittar du ditt kall, säger filosofen Simone Weil. Att kompromisslöst följa sin inre drift framstod för henne som enda möjligheten att nå insikt om sanningen med ens liv – och därmed vara till gagn för en själv och för andra.
Weil tillhör inte de mest lästa filosoferna idag. Karin Blixt (text, regi) och Inga-Bodil Hermansson Hässler (Ballerinan) har gemensamt tagit sig an uppgiften att skärskåda hennes hållnings möjligheter i en modern människas liv.
En smärtsam kakofoni av ljud briserar. Vi befinner oss i det spanska inbördeskriget. En kvinna står och kämpar med sig själv, med sin livsuppgift. Det är Simone Weil. Eller rättare sagt, hennes sentida efterföljare.
Inga-Bodil Hermansson Hässlers Ballerina har funnit sitt kall. Scenen vibrerar av en nästan andlös intensitet. Ögonblick ur Weils händelserika liv, hennes tankar och ballerinans försök att omsätta dem i praktiken avlöser varandra. Hermansson Hessler härskar suveränt över den nästan nakna scenen, både som dansare och skådespelare. Björn Knutssons musik är en egen storhet att räkna med. Musiken är här dansarens motpart, en likvärdig medspelare där båda två skulpterar fram föreställningens rytm.
Ballerinan hade en dröm i vilken Weil uppenbarade sig som åskådare. Den drömmen blir upptakten till hennes sökande, ”tillbaks till rötterna”, med filosofen som ledstjärna. Resan slutar nog inte som det var tänkt – men gör livet det någon gång?
Loading ...
