Inledningen är verkligen dramatisk, med blixtrar, kraftfulla ljudeffekter och massor av filmklipp. Längst bak på den stora scenen syns efter en liten stund två smala gestalter.
Det är dansarna Johan Thelanders och Kristiina Viialas lågmälda entré. Snabbt sätts den lätt melankoliska tonen när den sistnämnda lakoniskt konstaterar att det inte var så här det skulle sluta, med att han körde rakt in i en väggspärr.
Samtidigt är nu This is not a love story en föreställning som inte på något sätt är rädd för tomrum, mellanrum eller pauser. Tvärtom är det luckorna och tankepauserna mellan det som sägs eller dansas som föreställningen hela tiden förhåller sig till.
Det är som om koreografen Gunilla Heilborn vill tvinga oss att själva fylla i luckorna med våra egna referenser och tankar.
Populärkulturella referenser, bland annat till Richard C. Sarafians film Jakten mot nollpunkten från 1971, blandas dessutom friskt med deras egna faktaspäckade erfarenheter. För som Kristiina Viiala säger: ”Jag älskar information – det är häftigt.”
Allt är fragmentariskt, men ändå tydligt presenterat. Danspartierna är som små brottstycken eller som material hämtade från eller inför något större verk. Som när Viiala bryter ut i frenetisk dans när Kim Hiorthøys smarta och coolt tillbakalutade musik för en stund snubblar sig över några discotakter.
This is not a love storys skissartade karaktär är samtidigt både föreställningens styrka och dess svaghet. Att processen med det långa föreberedelsearbetat har varit och är minst lika viktigt som det färdiga verket framgår också väldigt tydligt när jag bläddrar i den snyggt formgivna programboken med berättelser, anteckningar och bilder från resor till Tromsö, Lissabon, Newcastle, Budapest, Saxnäs, Potsdam och Graz.
Och av den att döma, och av de work in progress som har presenterats bland annat på Moderna Dansteatern, har de mycket kvar att berätta om sina resor.
Loading ...
