Även om en stor del av konsthallen tas i anspråk under den drygt timslånga föreställningen handlar det lyckligtvis inte om någon endimensionell iscensättning av Jan Håfströms bilder och scenerier.
Bilder som refererar till såväl litteraturens som serietidningarnas värld, och naturligtvis konsthistoriens, som till exempel Arnold Böcklins målning Dödens ö från 1883 som här spelar en central roll i Håfströms version.
För samtidigt som Lotta Melin med Rörande Diana Palmers försvinnande insiktsfullt tränger in i utställningens tematik rumsterar hon på ett välbehövligt sätt om i den delvis ganska pojkboksaktiga värld som Jan Håfström skapat, inspirerad av bland annat Joseph Conrads roman Mörkrets hjärta och seriefiguren Fantomen.
Mr Walker alias Fantomen lyser därför med sin frånvaro när Katarina Erikssons Diana Palmer både tar och kräver plats, som i solot där tallrikarna flyger som projektiler eller krossas hårt under hennes steg. En av flera imponerande scener fylld med såväl styrka, ilska som återhållen kraft. Tillsammans med hennes duetter med Ossi Niskala och Eldad Ben Sasson överser man då mer än gärna med de få svackor som ändå finns i föreställningen.
Överhuvudtaget känns det som om samarbetet med Lotta Melin har lett till att Jan Håfströms konstnärskap framstår som tydligare och mer koncentrerat. Här tillförs nya beståndsdelar, rörelse och musik, och det är fascinerande att se hur väl det fungerar i de såväl dunkla som rökfyllda salarna.
Jan Håfström själv finns med hela tiden som en ledsagare eller som en tyst men vaksam betraktare till det som sker under den imaginära resan, där en svart likkista med ett enkelt handgrepp blir en liten båt.
De teatrala och storslagna dragen i konsten förstärks när den nu verkligen används som scenografier. Vilket i det här fallet faktiskt är i positiv bemärkelse.
LÄNK
Lotta Melin
Loading ...
