Dansåret 2001

För varje år som går dansas det allt mer i Sverige och 2001 är inget undantag.
   Under året har tre av landets främsta danspersonligheter stått i fokus. Den legendariska koreografen och dansforskaren Birgit Åkesson avled i början av året. Ivo Cramer, det svenska danslivets grand old man, fyllde åttio år i vår och firade detta med en daggfrisk nyuppsättning av sin största succé – Den förlorade sonen. I september uppmärksammade Dansmuseet Margaretha Åsberg med en retrospektiv utställning. Under samma period gavs Åsbergs banbrytande verk Pyramiderna på Moderna Dansteatern.
   Årets största händelse var Dansbiennalen i Umeå i slutet av mars. Det var första gången en fullständig biennal arrangerades med föreställningar, seminarier och diskussioner. Placeringen i Umeå gjorde att det norrländska danslivet kom i fokus och fick en vitamininjektion genom gästspel som belgiska Ultima Vez.

En månad senare, den 29 april, inträffade Dansens Dag och landet runt visades föreställningar av både professionella och amatörer. Till exempel passade Danscentrum i Stockholm på att fira trettioårsjubileum med ett Dansmaraton som varade hela dygnet. Av de stora institutionerna var det endast Kulturhuset i Stockholm som uppmärksammade dagen.
   Det har varit ett festivalrikt år och först ut var Mårten Spångberg som friskade upp sinnena med sin avantgardistiska Panaceafestival i Stockholm. Dansstationen i Malmö genomförde traditionsenligt sina tre festivaler, en bedrift med tanke på en allt trängre budget. Dansens Hus i Stockholm har under hösten bjudit på en baltisk, en fransk och en italiensk festival.
   I augusti hölls Dance Across Borders på Pusterviksteatern i Göteborg. Denna festival innehöll en föreställning av och med den handikappade tyska dansaren Gerda König. I Sverige är det endast tioårsjubilerande På egna ben, med mentalt funktionshindrade dansare, som bryter ny mark på detta område. Med en rad utsålda föreställningar har de bevisat att dansen behöver alla sorters kroppar.

Under året har Dansstationen i Malmö, Atalante i Göteborg och Moderna Dansteatern i Stockholm samarbetat i Turnéslingan. Därigenom har deras publik fått möjlighet att se dansföreställningar från andra delar av landet och koreografer och dansare har fått möta ny publik.
   I Stockholm har Dansens Hus firat sitt tioårsjubileum med ett rikt och varierat program för alla smakriktningar och Kulturhuset har även i år varit värd för spännande dansföreställningar i det mindre formatet.
   För Dansmuseet inföll årets höjdpunkt när man invigde ett nytt galleri som fördubblade museets utställningsyta. Därtill har man visat inspelad dans, levande dans och gett sina besökare möjlighet att dansa själva.
   Vad gäller de tre stora kompanierna har Göteborgsbaletten gått från klarhet till klarhet. Med sin Romeo och Julia har de dessutom fått höga publiksiffror. Kungliga Baletten har haft ett ojämnt år då medelmåttiga produktioner blandats med fullträffar. Cullbergbaletten har fått två önskningar uppfyllda: Ohad Naharin skapade ett nytt verk, publiksuccén Vara, för dem och Johan Inger accepterade att bli deras nye konstnärlige ledare.

Med något enstaka undantag har de svenska koreograferna varit utestängda från de stora kompanierna. De har däremot varit mycket aktiva på de fria scenerna och i resten av världen. Till exempel fick Efva Lilja det prestigefyllda uppdraget att genomföra en föreställning vid Guggenheim Museet i Bilbao.
   Den svenska dansen sjuder av liv men ett hot mot en fortsatt positiv utveckling är stadsmaktens bristande intresse. Detta problem har i höst uppmärksammats i en proposition till Riksdagen.
   En påminnelse om att fördomarna mot dansen tyvärr finns kvar är mobbingen av de manliga danseleverna på Högalidsskolan i Stockholm. Men att dansen trots detta har många supporters både bland män och kvinnor bevisar publiktillströmningen till sommarens friluftsföreställningar. Det gäller för dansen att nå ut till dessa och andra dansintresserade och här finns det mycket att göra under det kommande året.