Det kändes riktigt att den andra Dansbiennalen placerades i Umeå. Dels bör norra Sverige får del av den kultur de är med om att betala via skatten. Dels är det en nödvändig stimulans för de människor som är aktiva inom dansen. Biennalvolontären Moa Luikkonen är en av dem, och så här tyckte hon.
– Oftast händer det mycket dans nere i södra Sverige men inte uppe i Umeå. Så jag tycker att det är jättekul att det kommer hit.
Dansen höll sig på scenen
Men det var inte mycket i Umeå som visade att här pågick en stor dansfestival. Inga banderoller eller affischer, inga dansande dansare som plötsligt dök upp ute på stan. Det verkar som om arrangörerna tyckte att dansen skulle hålla sig på scenen.
Ändå fanns det inslag som hade passat för annorlunda framföranden. Till exempel Minna Krooks Minna mot Umeå, tillägnat alla de petade spelarna i Björklöven. Nu framfördes denna föreställning på en liten scen i ett hörn av Folkets Hus. Men vad hade hänt om Minna mött folket på deras hemmaplan i det lokala köpcentret?
Nådde man ut till lokalbefolkningen?
Jag träffade umeåbor på föreställningarna, men de var inte många. Att locka ny publik till dansen borde vara ett av biennalens främsta syften. Speciellt när man hör vilket djupt intryck Wim Vandekeybus föreställning In as much as Life is borrowed gjorde på en dam, en sjuksköterska från en ort utanför Umeå.
– Föreställningen var så precis. De här filosofiska funderingarna som alla människor går omkring med periodvis. Om döden, livet och det däremellan.
Hon uppskattade också frukostsamtalet med Wim Vandekeybus dagen efter föreställningen och skulle gärna ställt frågor själv om hon inte varit för osäker på sin engelska.
De flesta jag talade med ute på stan kände till att det var dansbiennal men det verkade inte som om de kände att det var något för dem. Det verkar inte heller som om man nått ut till de lokala ungdomarna med information om fredagens stora hip-hop satsning, Urbanizm. Så här beskriver en anonym volontär vad som blev följden av det.
– Det folket som brukar gå på sådana här grejer de är inte vana att behöva köpa biljetter i förväg och nu springer de och letar efter biljetter.
De fick inga men det fick däremot det tillresta branschfolket som bokat biljetter i god tid. Eftersom lokalerna var små och de tillresta många blev det inte så mycket plats över för den lokala publiken. En faktor som kanske bidrog till att man inte satsade tillräckligt mycket på att locka ny publik till föreställningarna.
Residens i Vilhelmina lyckat
Ett positivt exempel på vad man kan göra är att arbeta i residens liksom man gjort i Vilhelmina där Bo Arenander slutförde arbetet med verket Orbit som sedan uppfördes på Biennalen.
Vilhelmina är en kulturellt aktiv kommun där Teaterkonsulenten Suzanne Sellin bedriver uppsökande verksamhet för att engagera ny publik. Gudrun Östman Danielsson är hennes assistent och vet vad som fordras.
– Man måste ta det lite okonventionellt. Det kan ju verka lite pushigt, men när man ringer folk som aldrig varit på teater kan de faktiskt gå bara för att man ringer och kan prata för saken. Det går, men det är ju lite arbete bakom. Just det här med inbjudningar, många verkar tycka att det är mycket mer personligt om de får en inbjudan.
Vilhelminaborna var nöjda med Orbit och så här tyckte koreografen Bo Arenander om att vistas nära publiken på orten:
– Eftersom vi var där så pass mycket och deltog i vardagen kom de på att vi är helt vanliga människor även om vi höll på med modern dans och då kunde de ju komma och titta också.
Bättre separera bransch och publik
En orsak till att arrangörerna inte nådde tillräckligt långt i det publika arbetet kan ha varit att man försökte sitta på två stolar samtidigt. Man ville att biennalen både skulle vara en branschmässa och en publik festival. Det säger sig självt att det egentligen är en omöjlighet om man inte har mycket mer tid och resurser.
Nackdelen med en branschinriktad biennal långt upp i norr är att resekostnaderna blir så höga att de hindrar många dansare och koreografer från att delta. Tidpunkten för biennalen är också ett problem eftersom mars är en aktiv tid för branschen. Dessutom lockade det soliga vårvintervädret ut umeåborna i naturen snarare än in i salongerna.
Kanske vore det bättre att dela upp Dansbiennalen i en branschmässa och en publik festival. Då skulle man kunna anpassa sig efter de olika kategoriernas behov och på så sätt använda resurserna effektivare.
Denna den andra svenska Dansbiennalen var dock ett väl genomfört och mycket ambitiöst arrangemang. Den bjöd på många upplevelser, erfarenheter, intressanta möten och några guldkorn. Mitt bestående intryck är att det finns ett behov av en dansbiennal och att den har alla förutsättningar att bli ett viktigt forum för danskonsten.
Loading ...
