”Du ska skapa ett tre minuter långt solo till ett stycke musik av Antonio Vivaldi. Någon speciell scenografi mer än ljus och ljudsättning är inte tillåten.” Så såg uppdraget ut för de tolv koreografer som bjudits in till Weld.
En bakgrund till Welds initiativ att anordna en kombinerad dans- och samtalskväll var den något infekterade debatt om dans och koreografi som uppstod när kritikern Örjan Abrahamsson i en debattartikel i Dagens Nyheter (30 januari) undrade ”Vart tog dansen vägen?”. Hans efterlysning av mer dansdans, dans där det dansas, och inte bara konceptuella undersökningar på dansscenerna har mött både hård kritik men även förståelse.
Det debatten aktualiserade var ändå frågor om hur rörelse i dansen kan se ut och hur det koreografiska uppdraget egentligen ser ut. Bland de tolv koreografer som deltog i Dans(koncept)dans fanns också flera olika förhållningssätt till traditionen inom dansen representerade. Här fanns det alltså en möjlighet att såväl i ord som i handling visa hur mångsidigt det koreografiska uppdraget kan tolkas.
Efter att den konstnärliga ledare Anna Koch presenterat förutsättningar för publiken på ett mer än fullsatt Weld följde de tolv solona i en rask följd i alfabetisk ordning – Daniel Almgren-Recén först och som avslutning, efter lite mer än en halvtimme, Rasmus Ölme.
Förvånansvärt få bröt mot de uppställda reglerna även om Robin Dingemans bar en niqab och ur sin ryggsäck rullade ut en matta i sitt solo. Andra, som Ellen Söderhult, utbrast mitt i sitt solo i ett högt AARRGH!! som för att slå sig ur den rumsliga och musikaliska tvångströjan hon befann sig i.
Men alla tolv förhöll sig i sina koreografier till musiken; även Sebastian Lingserius som försökte få hårstråna på armarna att resa sig och Kajsa Sandström, som på olika kroppsdelar hade skrivit ord som tillsammans bildade meningen ”Dancer must be beautiful”.
I det efterföljande samtalet, som leddes av Anna Koch, framgick det att bland annat Marie Fahlin haft svårt att förlika sig med tanken på att dansa en egen koreografi till ett stycke av Vivaldi eftersom hon inte alls arbetar på det sättet. Samtidigt var det ingenting som märktes i hennes treminuters solo. Just den dubbelheten, men även den mellan idé och rörelse, var något som flera av samtalsdeltagarna återkom till.
När Rasmus Ölme fick frågan om förhållandet mellan att koreografera och att dansa samma solo var svaret inte glasklart; även om de går att urskilja är det inte möjligt att särskilja det koreografiska konceptet från det dansade.
Loading ...
