– What is conceptual dance, am I conceptual dance? frågar sig Xavier Le Roy i en diskussion om konceptuell dans med inbjudna gäster som Christophe Wavelet, Gerald Siegmund, Bojana Cvejic och Mårten Spångberg.
Wavelet påpekar att konceptuell dans är ett epitet skapat av danskritiker för att försöka inringa vad det är folk gör, beskärma för att försöka förstå sig på. Men också ett behov av att höras och synas och därmed differentiera sig från de andra danskonsterna.
Det finns hela tiden ett knivskarpt tilltal och ett slags ärlighet i debatten där ämnen som konceptuell konst, dans, performance och forskning divideras. Le Roy frågar sig varför kongressen heter ”inventory” då det betecknar något som är färdigt, vilket i sin tur skulle innebära att han genom deltagandet gräver sin egen grav. Han vill reda ut vad konceptuell dans, inte-dans, anti-dans, forskning (research), laboratorier och kollaboration är och betyder och påpekar samtidigt problemet med att namnge saker då det samtidigt exkluderar ett eller något annat.
Att dans i allmän mening kan förklaras genom att det är något som händer mellan aktör och mottagare är självsagt. Siegmund påpekar att han ser en stark opinion mot konceptuell dans och frågar sig varför det är sett som något negativt och dåligt inom vissa danskretsar, eftersom alla dansverk ju faktiskt har ett koncept bakom sig och/eller i grunden.
Kanske man skulle kunna använda andra namn som; kritisk eller diskursiv dans, därför att de tycker att det är just det som det handlar om i den här diskussionen. Wavelet sa då att det aldrig skulle fungera då det är negativa ord och att man då, som sagt, skulle släpa sig själv i graven.
Ordet diskurs används flitigt under paneldebatten. Alla paneldebattörer verkar vara eniga om att det är just de som är själva diskursen. Men om den redan blivit ett manifesterande är det ju inte längre diskurs, snarare ett paradigm, eller något revoltartat? Att påpeka diskursen verkar snarare vara ett sätt att påkalla akademisk uppmärksamhet. Kanske handlar det om att dansen vill bli en självklar del av universitetsvärlden, ett akademiskt fack, och inte längre ses som ”flummig”. Att det är diskurs, ett ord som blivit en fluga, måste anses helt missledande. Mystiskt är ju också att det är det enda ord, som kan anses vara lite mer komplext i sin filosofiska mening, som används för konceptuell dans i positiv och inledande mening. Att det verkar vara kvasi-intellektuellt något in i bomben för mig kan vi ju låta vara osagt. Eller betyder själva ordet helt enkelt något helt annat inom dans, är det bara så att jag inte har fattat det än?
Cvejic tycker att koreografiskt skapande förut var ett slutet konceptuellt arbete och att det under senare delen av 90-talet blivit ett öppet obundet konceptuellt arbete. Det härrör mycket till de performance konstnärer i Paris som började arbeta under 90-talet, menar Wavelet.
Man konstaterar också att det är under den perioden som konceptuell dans kom till och blev ett begrepp, i vilket fall i Centraleuropa. Här kastar Spångberg ur sig en hädelse mot Mats Ek, som för att påpeka att ert forskningsklimat i Europa faktiskt inte är så taskigt ändå: ”Jag kommer ju från Sverige. Jag har varit tvungen att stå ut med Mats Ek i 25 år! Kan ni tänka er nåt värre!”
Personligen tycker jag att kanske inte att man ska gradera Eks arbete i relation till sig själv, då han är en stor konstnär. Men självklart kan man göra det i relation till Sveriges dansvärld generellt.
Jag sitter alltså på en inventerande kongress om dans –och performancekonst samtidigt som det fortfarande finns något som heter Fridans på Balettakademiens utbildning i Stockholm. Man undrar ju lite!
Spångberg menar alltså att det är bra med detta öppnande av vad dans kan vara för då vidgas ju förståelsen, vilket är härligt! Om ett annat protokoll börjar användas och om man låter ytliga konflikter komma fram och upp till ytan så innebär det förändring, vilket alltid måste ses som positivt inom dansen.
Publiken kommer med en hel del intressanta synpunkter, den är väldigt aktiv och vill vara med i vad som pågår; konceptuell dans är reduktion, är generativt, är fenomenologisk dans. Cvejic frågar sig vad detta reduktiva är och undrar om det kanske är –“The withdrawal of the perceptual”, varvid Spångberg påpekar att om det är reduktivt, så innebär det kanske att man kan göra dans som inte måste handla om dans(!).
Publiken kontrar med att säga att konceptuell dans mer är metodologi än en färdig produkt och så ska vara. Att det alltså handlar om processen versus produkten och att detta genererar en annan typologi, att det är just detta som är så spännande. Siegmund inlägger att nutida dans hela tiden arbetar med ett ifrågaställande av parametrarna i kulturell och sociologisk bemärkelse och att det därför är intressant att liknande frågor som kom upp på 60-talet kommer upp igen trettio år senare. Har vi då inte kommit vidare? frågar han sig. Jag själv tror att det har mycket att göra med den icke-existerande kulturpolitiken under slutet på 80-talet och att detta genererade en kris inom nutida dans som tvingade till andra sätt att beakta sig själv på. Le Roy säger att “There´s always a need to define, in dance”.
Vid det andra föredraget jag var på, med Jerome Bel och Jan Ritsema, börjar Bel med att påpeka det Allram Eest– positiva, nämligen att en potentiell diskussion har startat här under denna kongress.
Jag tror att Bel kommer till botten med kongressen när han påpekar det mest essentiella, nämligen att publiken är behövd för att fullgöra föreställningen (”the public is needed to fulfill the performance”). Bel vill inte att föreställningen ska fråga något som kräver svar eller att det ska vara utbildande. Han tycker att det handlar om dignitet, att inte använda stereotyper eller klichéer. I sitt verk The Show Must Go On var en utgångspunkt att inte dominera publiken, för att han tycker att detta till slut kommer att bli dess död. Han vill inte trycka ner publiken, inte använda några illusioner eller mystifikationer.
Jag frågar mig varför det bara är dom hippa som får snacka? Eller vara på scenen för den delen? Hur mycket ska styras av efterfrågan egentligen? Är det här en köpkultur, en stor amerikansk massmall? För jag tycker att konceptuell dans redan har blivit det, i alla fall i Centraleuropa. Men jag gillar Jerome Bel, han staterade det bästa och får alltså avsluta min text efter att jag hjälpt Mårten Spångberg fylla på sitt ordförråd. För ett par år sedan uppgav han nämligen en del (dans)interna koreografnamn i en artikel(se nummer.se 2000-06-20)». Jag vill tillägga några som han inte fick med, men som jag finner viktiga; Pepina Bauch, Nurse Cunningham och Anna Theresa The Cheesemaker, så nu har jag gjort min goda gärning.
Loading ...
