Så autentiskt klädda och stylade att jag nästan känner skogsdoften leta sig in genom näsborrarna stirrar dansarna bondskt truligt mot oss storstadsmänniskor. Likt moderna grönavågare har de klivit av från civilisationen.
Genom ord, dans, video och mycket humor berättas så historien om kollektivets aktiviteter – och svikarna, de som inte stannade kvar.
Åtjärn Stories påminner om att vi alla innerst inne är förrymda lantisar. Verkets minutiöst genomförda tema av lantlig töntighet genomsyrar såväl dansarnas yttre som deras sätt att röra sig, tala och dansa. Osökt går tankarna till serien Hem till byn. Men plötsligt bryts verkets yta sönder och de underliggande känslorna väller fram, frigjorda av Ted Gärdestads pregnanta sångröst som fyller den nedsläckta scenen där allt som syns är en flimrande tv-skärm med en man på flykt genom skogen. Det är då jag inser att Åtjärn inte är en plats utan ett tillstånd: längtan efter en förlorad identitet.
Loading ...
