Dansens hus: [ob]seen

Senare frågar jag mig vad Philippe Saire vill säga med [ob]seen – och vem han vill säga det till. Att som han gör låta dansare inta olika mer eller mindre obscena positioner på en liten scen på scenen under en digital minutvisare är i sig ett sätt att visa hur patetisk den obscena handlingen egentligen är om man tar bort all laddning omkring den. Men genom att (över)tydligt signalera till den presumtiva publiken att detta inte är en föreställning för den vanliga publiken går man miste om den publik som om den överraskande utsatts för mötet med de utmanande situationerna kanske skulle ha fått sig en tankeställare.
      Efter att ha avverkat halva tiden släpper Saire plötsligt det obscena temat och föreställningen övergå till att bli en ren dansföreställning. Koreografin har en tilltalande köttslig sensualitet med tydliga ljud av kroppar som slår emot varandra, som griper tag om varandra och som handlöst faller i golvet.
   Trots att det av och till är komiskt, vackert och rörande förmår Saire inte gå i klinch med den verkliga obsceniteten, den som handlar om en medveten objektivisering och exploatering av personer som av olika skäl befinner sig i ett fysiskt eller psykiskt underläge.