Det som har fått mig att börja fundera är att de föreställningar jag sett som väckt störst respons hos publiken, inte har varit de föreställningar som haft det mest spektakulära rörelsematerialet (eller vackraste kropparna), utan föreställningar med andra kvalitéer. Den första indikationen kom när jag för några år sedan såg en föreställning av gruppen På egna ben, som består av ungdomar med mentala funktionshinder. Salongen sjöd av en känsla av samhörighet och bejakande.
Jag tror att publikreaktionen, som upprepats varje gång jag sett På egna ben, förorsakas av att det är lättare för publiken att identifiera sig med sceniska kroppar vars rörelsekapacitet befinner sig närmre dess egen. Identifieringen ger i sin tur upphov till en känsla av samhörighet.
Men det kan också handla om en längtan efter att känna sig bejakad, att man, även om man inte är perfekt vare sig inuti eller utanpå, har rätten att vara sig själv. För göra en avstickare med ett exempel från talteatervärlden, succén för föreställningen Jag är min egen fru med nypremiär på Stockholms stadsteater 29 april, ser jag som ett uttryck för detta. Mindre ”hot” än Björn Kjellman i tantklänning och tantskor kan man knappast vara men trots det gav den mycket blandade publiken på den fullsatta matinéföreställningen på Stadsteaterns stora scen honom en stående ovation. Det utmärkande för Kjellmans gestaltning är hur han internaliserar kvinnlig gestik i en mans kropp och får det att kännas helt naturligt. Därigenom avslöjas det konstlade i uppdelningen i ”kvinnligt” – ”manligt” och föreställningen blir ett enda stort bejakande av rätten att strunta i samhällets konstlade normer och vara den man vill vara.
Dansen (och scenkonsten) har länge lidit av något som skulle kunna beskrivas som ett slags apartheidtänkande som resulterat i uppfattningar som att man inte kan dansa över en viss ålder eller att man bara kan dansa om man har en intakt kropp som ser ut på ett visst sätt. En absurd tanke, , inte sant? Dans är ju en specifik kropps sätt att kommunicera med andra kroppar som är intressant (dansen tolkas lika mycket av kroppen som av hjärnan). Om denna kropp är sjuttio år eller saknar ett ben är ingen begränsning – begränsningen finns i betraktarens hjärna och hjärta.
Dessa tankar bekräftades när jag (tjuv)lyssnade på några ungdomar efter föreställningen The Continuum som spelades på Dansens hus i vintras och där den 75-åriga hovdanserskan Em Theay från Kambodja dansade och berättade sin livshistoria. Upplevelsen av Em Theay tycktes ha ställt ungdomarnas egen dans – för att inte säga all dans de dittills sett – i skuggan. Det var som om de för första gången sett dans som var på riktigt, och jag fick intrycket att deras syn på dansen i grund hade förändrats.
En annan dansföreställning som kan komma att förändra synen på vad dans kan vara är The Journey och In Praise of Folly av CandoCo (kommer för övrigt till Moderna dansteatern i maj samt till Dansbiennalen i Göteborg 11 – 14 maj) som består av dansare med och utan funktionshinder. Och när jag skriver detta tänker jag att egentligen har väl alla något slags ”funktionshinder”, själv är jag närsynt och en dansare jag känner har ryggproblem och så vidare.
Om det nu är så att publiken blir mer och mer intresserad av en mångfald av kroppar, att dansarna själva vill vidga sina ramar genom att fortsätta dansa upp i åren och att allt fler människor vill kommunicera med en publik genom olika former av dans, varför verkar det då ändå vara så svårt att få något att hända? Förmodligen har det att göra med det motstånd mot förändring som finns inom alla system. Det är alltså de instanser av olika slag som finns runt dansen och dess publik som utgör bromsklossarna, eftersom de i sin rädsla för att ”göra fel” ofta tittar bakåt istället för att se framåt.
Ps. Angående pingvinmanin som brutit ut denna vår, så kanske den kan vara ett uttryck för att den spolformade men viga unisexdesignade pingvinen för en kort stund låter oss glömma tvånget att forma kroppen och skulptera fram dess muskler. Pingvinen är ett levande bevis för att man kan vara både gullig och spänstig, kort sagt combat cute – som pingvinerna i Madagaskar. Ds
Loading ...
