Det som fick mig att börja fundera på detta märkliga förhållande var La La La Human Steps gästspel med föreställningen Amjad på Dansens Hus för en liten tid sedan. Först blev jag uttråkad eftersom koreografin var extremt monoton. Efter ett tag blev det allt mer tydligt att koreografen Édouard Lock konsekvent gått in för att framställa den kvinnliga klassiska dansaren som en själlös maskin, starkt påminnande om de forna sovjetiska gymnasternas anonyma anorektiska flick/kvinnokroppar.
Och det hjälper inte upp situationen att han tagit med en lång blond kvinna eftersom han presenterar henne så att hon framstår som just så avvikande som långa kvinnor ofta har framställts. I jämförelse med kvinnorna låter Lock männen vara betydligt mer ”normala” och de tillåts också visa personlighet. Det är manipulation på hög nivå, inte minst med hjälp av ljuset som får mejsla ut varenda muskel i kvinnornas kroppar samtidigt som det i en annan scen sensuellt smeker blottade manliga överkroppar.
* * *
Någon tid senare tittar jag på en inspelning av En vinterdröm av Carina Reich och Bogdan Szyber, de har renodlat den motsatta schablonbilden av den kvinnliga balettkroppen – det skirt jungfruliga. Men till skillnad från Lock desarmerar de ”idealet” genom att låta ”jungfrurna” vara höggravida. Ett sådant ifrågasättande saknas helt hos Locke som nöjer sig med att spela på fördomarna mot den kvinnliga kroppen. I det här fallet den mycket smala kroppen – som är lika ifrågasättbar som den feta kvinnliga kroppen.
* * *
Men det finns hopp. När jag ser hur Dave St-Pierre presenterar en korpulent kvinna i La Pornographie des âmes (Dansens hus, oktober ) och hur detta tas emot av publiken känner jag tillförsikt. Bara det faktum att han engagerat en tjock kvinna och inte en tjock man är en markering. Sekvensen inleds med scen där en beskäftig kvinnlig plastikkirurg markerar områden på kvinnans kropp som skall ”korrigeras”. En välkänd scen från otaliga gör om mig program. Skillnaden är att St-Pierre tydliggör förnedringen som döljs i detta att få sin kropp underkänd och pressas att gå med på en onödig och allt annat än riskfri operation för att uppnå ett korrekt kvinnligt utseende. Jag känner hur min sympati för kvinnan växer och hur stämningen i Dansens Hus salong förändras från avslappnad till ett engagerad. Att hon får publikens stöd beror på hennes värdighet som gör hela hennes gestalt till en tyst protest. När kvinnan därefter – fortfarande naken – tolkar ett klassiskt solo (kanske ur Sylfiderna) gör hon det så innerligt och värdigt att jag andlöst följer varje rörelse. Och att jag inte var ensam om att känna det så bevisades av att hon fick kvällens varmaste applåd.
* * *
Medan jag arbetar med krönikan läser jag i tidningen att Stockholms stadsteaters satsning Salong Modärna Kvinnor på Klara Soppteater ger föreställningen Snörda kroppar fria tankar och i i en av dagstidningarna illustreras artikeln med en kavalkad av tecknade kvinnliga siluetter som illustrerar den kvinnliga kroppens växlande och absurda utseende genom tiderna. Det är hög tid att sluta att ifrågasätta den kvinnliga kroppen och istället acceptera den kvinnliga kroppen så som man alltid accepterat den manliga – som helt normal oavsett utseende. Jag ser fram emot den dag då jag slipper se den typiska konstellationen av ”söt ung kvinna” à la Noomi Rapache och ”medelålders man av mediokert utseende” a la Michael Nyqvist.
Loading ...
