Teater Olydigs Den jag älskar är en monolog på drygt en timme, skriven och framförd av Joséphine Wistedt. Hon ackompanjeras av de två dansarna Linda Gerstenmayer och Ninja Strååt. Men de fysiska uttrycken, som inkluderar exempelvis kullerbyttor, används mer för att illustrera monologen snarare än att bidra till en fördjupad gestaltning av den. Ibland är det nästan pantomim, dansarna har inga egna roller utan är någon sorts andar som ska förstärka skådespelarens uttryck.
Monologen riktas för det mesta direkt mot publiken och handlar om en ung tjej som mår dåligt. Hon har ungefär alla problem som finns och klarar knappt av att ta sig upp ur sängen. Denna säng är full med kuddar och täcken och upptar hela scenen, och däri brottas hon med sig själv och sin situation.
Och det är väl där dansarna kommer in, som sparringpartners. Ambitionen kan vara att de fysiska utspelen ska ge föreställningen lite showig fart och fläkt. Men det är ändå svårt att förstå varför Joséphine Wistedt inte tillåts göra jobbet själv. Hon har också ett bra fysiskt spel, är stark på scenen och det är svårt att slita blicken från henne.
Föreställningen är självutlämnande. Ibland blir den för introvert och pratig, till exempel när det handlar om den unga kvinnans relationer med olika män. Varför inte gestalta händelserna på scenen istället, särskilt när det finns två dansare där som skulle kunna bidra till det?
Pjäsens ”jag” mår beklämmande dåligt men det ser ut som om hon får rätsida på det när hon blir med barn, för det lilla barnet lyckas tränga igenom hennes skal och ger hopp om en framtid.
Jag tror att många unga känner igen sig i den här föreställningens stämningar av hopplöshet och handlingsförlamning. Möjligen kan den på så sätt fungera som diskussionsgrund men den bör i så fall följas av publiksamtal efteråt.
Loading ...
