När konstbiennalen i Venedig nyligen invigdes var koreografen Lotta Melin på plats med sitt dans- och performanceverk Rörande Diana Palmers försvinnande tillsammans med konstnären Jan Håfström. Precis som när föreställningen hade premiär i april på Liljevalchs konsthall i samband med Håfströms separatutställning.
På samma biennal deltar koreografen William Forsythe i Daniel Birnbaums huvudutställning Making worlds/Skapa världar.
Det är bara ett par i raden av exempel på hur dansen och performancekonsten återigen syns tillsammans med bildkonsten. Och då inte bara under vernissagekvällen eller i något mer eller mindre undanskymt sidoprogram, utan mitt i konsten.
En anledning till att många konstnärer vänder sig till dansvärlden är det ökade intresset för rumslighet och materialitet. Något som utställningen Rumstering på Bonniers konsthall (som pågår till den 14 juni) vill påvisa.
Fredrik Austers och Viggo Mörcks konstverk När tid faller av väggarna skapar med hjälp av projektioner på transparanta skärmar – och inte minst av dansaren Emma Kim Hagdahls rörelser – ett rum i rummet.
Även om det från konstens håll handlar om ett intresse för mänskliga kroppars rörelser är det inte riktigt som under 1990-talet då själva kroppsligheten och inte rörelserna låg mer i centrum.
För när konstnärliga installationer känns som scenografier som bara väntar på att tas i besittning av en dansare eller koreograf är det inte underligt att dansen bjuds in som en jämbördig och betydelsebärande samarbetspartner.
Som när konstnären Monica Höll i maj bjöd in koreografen Efva Lilja för att göra någonting med konstinstallationen Twist som hon ursprungligen visade på Galleri Niklas Belenius.
Resultatet kunde i maj ses på Forum i Stockholm, där dansaren och akrobaten Danny Westlund kämpade mot och utforskade resårbanden som hade spänts kors och tvärs genom hela rummet och som höll stolar och ett hus i stål svävande i luften.
LÄNKAR
Lotta Melin
Venedigbiennalen
Bonniers Konsthall
Monica Höll
Efva Lilja
Loading ...
