Där går gränsen

Nummer frågade en filosof, en dramatiker, en konstnärlig ledare och en teaterkritiker hur de tänker beträffande gränser i den konstnärliga processen.      
   Men vi vill också ha din åsikt – se faktarutan längst ner i artikeln.

Sven-Olov Wallenstein, lärare i filosofi vid Södertörn och chefredaktör för konsttidskriften Site
Sven-Olov Wallenstein ser en fara med den nutidskonst som blandar fiktion och verklighet inom den dokumentära filmen. När den gränsen löses upp.

Problematiskt lån
   – Överskridandets tid är förbi inom konsten. I dag är det specifika frågeställningar som undersöks, och då används olika tekniker, som måleri, skulptur eller film. Dokumentärfilm är populärt i dag. Och då handlar det om att dokumentera egna och andras handlingar.
   – Det är en problematik att jobba med dokumentärt material. Konstnären tar över detta material utan att veta hur det hanteras. Önskan är att bryta igenom det estetiska och verkliga, att göra fiktion av något verkligt. Konstnären lånar auktoriteten från den dokumentära traditionen, utan att förklara hur detta gjorts för betraktaren. Det kan tilltala en voyeuristisk, sadistisk böjelse. Våra begär förändras, hur vi fantiserar kring bilder. Jag vet inte vad detta kommer innebära, men som konstnär borde man reflektera kring det.

Frizonen inte gränslös
–    Jag anser att om konst provocerar människor kan konstnären inte gömma sig bakom ”Detta är faktiskt konst”. Konsten har en frizon, men om den vill tala om verkligheten måste den kunna utsättas för kritik. Därför går det att applicera samma moraliska begrepp på konsten. Om konsten inte vill bli neutraliserad, utan vill bryta igenom institutionella ramar, om den vill arbeta med verkliga saker, som politik eller ekonomi, om den vill provocera, då får konstnären inte bli chockad när reaktionerna kommer.

Lars Ring, teaterkritiker på Svenska Dagbladet
Lars Ring tycker att svensk teater är traditionens fånge, att den är för artig och välputsad. Dessutom sätter den psykologiska realismen alldeles för snäva gränser.

Regissörens ansvar
   – I Sverige är det alldeles för få gränser som överskrids. Den svenska teatern är till exempel väldigt lite sexualiserad, jämfört med den tyska. Där används nakenhet mycket på scenen, ofta som en metafor för skyddslöshet och inte enbart som uttryck för sexualitet.
   – Bara Jukka Turka har kastat bajs, och det var en enskild företeelse. Teaterns roll är delvis att vara ett terapeutiskt instrument. Teatern får inte skada sin publik. Fysiskt skadar teatern inte sin publik, men den kan göra det känslomässigt. Det finns alltid enskilda personer som inte klarar av vissa saker. Det finns alltså en gräns – som gäller ansvar från regissörens sida.

Skådespelarnas gräns
   – Många gränser mår bra av att överskridas. Det kan gälla olika tabun kyrkan satt upp. Som att en del inom kyrkan uppfattar homosexuella som en cancersvulst. Samtidigt får vissa gränser inte överskridas. Man får inte utnyttja människor på scenen. Regissörer kan göra detta därför att skådespelare inte vet vad de används till – inte för står att de utnyttjas eller förlöjligas. Teatern blir också medskyldig om den tillåter att till exempel skådespelarna går ned sig med missbruk.
   – Däremot tycker jag att skådespelarna gärna får kasta bajs på varandra, bara de inte gör det på mig. Det har dock egentligen inget värde som provokation. Idag verkar det vara bildkonsten som utmanar, inte teatern. Installationerna Snövit och sanningens vansinne (Dror och Gunilla Sköld Feilers omdebatterade installation på historiska museet vintern 2004, reds anm) visar detta. Den väcker reaktioner.

Tidsandans tabun
   – I Rickard Günthers uppsättning av Fassbinders pjäs Staden, soporna och döden (1995, reds anm) spelade Etienne Glaser jude. En del kritiserade den för att ge uttryck för en nidbild av judar. Jag tyckte inte det – han vände skickligt det antisemitistiska till en beskrivning av en trångsynt omgivning. Det är också tabu att diskutera islam. Om en svensk pjäs verkligen skulle diskutera islams värderingar av kvinnor och våld orsakar det nog ramaskri. Det är så politiskt känsligt. Där går en tydlig gräns för vad som är korrekt att diskutera i dag.

Johan Jönson, författare
Johan Jönson har bland annat skrivit trilogin gränsmaterial ww4 (1999) och Woyzeckmaskinen (2003) för fria teatergruppen Teatermaskinen. Sistnämnda orsakade stor upprördhet hos en del, främst på grund av skådespelarnas starka fysiska utspel. Andra hyllade den och menade att den bröt ny mark åt svensk teater.

Utmana ”tankeförbudet”
   – Inom den globala kapitalismen finns ett påbud om att överträda gränser, att mutera. Det är en faustisk drivkraft. Det är därför en fara när man påstår att man är gränsöverskridande. En gräns som inte får överträdas i dag är snarare att plädera för att befästa gränser, som till exempel nationsgränser eller rasgränser. Det skulle förmodligen provocera, men inte vara så intressant. Att överskrida gränsen för den psykologiska realismen, som dominerar svensk teater, upplevs också av många som en provokation.
   – Privat har jag en oändlig mängd gränser, men de behöver inte gälla när jag skriver. Jag finner inget ämne tabubelagt, egentligen. Vi har flera gånger upplevt att det vi gjort inte förstås. Vad vi i Teatermaskinen vill göra är att utmana ”tankeförbudet”. Vi är medvetna om att våra föreställningar inte alltid är läsbara för publiken. Men de är alltid möjliga att erfara, kroppsligt, fysiskt. Det är viktigt att inte ge efter för en romantisk självuppfattning, att alltid rannsaka och liksom förakta det man gör.

Självmotsägelser okey
   – Det intressanta gäller det estetiska. Inga ämnen är egentligen förbjudna, tycker jag. Våra pjäser har använt sig av olika, motsägande, vidriga, hatiska, påståenden. För om man vet vad man vill säga, då kan man ju säga det, då behöver man inte göra teater.
   – Fördelen med gränser, estetiskt sett, är att ett flertal diskurser kan bli synliga på liten yta. I realiteten är gränser i regel ett resultat av maktförhållanden. Att överskrida dem kan alltså vara våldsamt – eller precis vad som förväntas av en. Jag anser inte att någon relevant befrielse eller katharsis är möjlig. Det är en gräns för oss i dag.
   – För min egen del finns det däremot en tydlig gräns inom teatern som inte får överskridas. Det är när teatern utgörs av humanistisk självgodhet eller banaliteter. Det är riktigt provocerande.

Ulrika Josephsson, chefproducent och konstnärlig ledare för Riks Drama
Ulrika Josephsson är, tillsamman med Lars Norén, konstnärlig ledare för Riks Drama, en ensemble inom Riksteatern som arbetar med att utforska människans dolda rum.
   Det händer att vissa av Riks Dramas föreställningar resulterar i hotbrev. En sådan pjäs var Kyla (2003), en pjäs om grupptryckets destruktiva mekanismer vars realistiska våldsamhet väckte starka känslor. Riks Drama och ensemblen diskuterade då om det inte fanns risk för att våldsamheten kunde verka förförande.
   Så här resonerar Ulrika kring konstnärliga gränser.

Ramen behövs
   – Jag anser att gränser behövs i kreativt arbete, att det alltid är något som sätter gränser. Om jag skulle säga till en regissör eller manusförfattare att du får göra vad du vill, ta upp vilket ämne som helst, kan det ibland bli svårare för den personen. För det behövs någon ram för kreativiteten att ta avstamp ifrån.

Inget ämne tabu
   – Gränserna finns i hur det berättas, spekulativt eller dåligt, inte i ämnet i sig. Jag tror inte ämnet i sig är det svåra. Jag kan inte se att det finns specifika ämnen som inte skulle kunna tas upp. Men var man sätter gränsen är olika. Vi sätter ju ibland upp pjäser som andra kanske inte tycker lämpar sig för en teaterscen.
    – Samtidigt jobbar vi med känsliga ämnen, svåra ämnen. Då är det upp till varje person som är verksam att avgöra var gränsen går. Om något väcker stora obehagskänslor inom mig reagerar jag.

Motståndets gränser
   – Själv har jag aldrig sett något på en scen som jag tycker gått över gränsen. Men vi blir mer och mer svårchockade. Det ändras genom tiderna vad som chockerar och går över gränsen. Sexscener på scen väcker sällan någon uppmärksamhet längre. Däremot är kanske religion mer tabubelagt och känsligt i dag.

   – Om teatern blir helt gränslös finns det inget motstånd. Det är för att utmana gränserna som teater existerar. I dag finns det färre gränser på många områden. Gränser behövs, men de behöver också provas och prövas. Jag tycker inte gränslöshet i sig är målet.
   – Jag hoppas att jag står pall om en föreställning orsakar rejäl upprördhet. Förhoppningen är att de förstår när vi förklarar avsikten. Det är dubbelt att vilja vara provokativ och samtidigt ge efter när vi väl provocerat.